VA

“JIMMY DAWKINS PRESENTS THE LERIC STORY”

Little Johnny Christian/Tail Dragger/Queen Sylvia Embry/Big Mojo Elem/Nora Jean Wallace/Vance Kelly/Sister Margo

Delmark DE 808

Legendariska skivbolaget Delmark i Chicago har gjort en välgärning genom att ge ut en samling obskyra singlar och dessutom fyra tidigare outgivna låtar inspelade på bluesmannen Jimmy Dawkins’ dåvarande bolag Leric i Chicago under första halvan av 80-talet. Bland artisterna märks Tail Dragger, Queen Sylvia, Big Mojo Elem och framförallt soulbluessångaren Little Johnny Christian, som undertecknad tillsammans med bandet Blues On the Rocks hade nöjet att samarbeta med under en kort turné i Sverige november 1990 och dessförinnan i Chicago 1989.

        På den här CD:n finns Johnny Christan representerad med fyra låtar, däribland en excellent version av Jimmy Dawkins-låten Luv Sumbody, som överträffar Dawkins egen version (som inte går av för hackor) med hästlängder. Ett annat kanonspår med Christian är Ain’t Gonna Worry About Tomorrow, som går i samma anda som Cummins Prison Farm. Även Big Mojo och Queen Sylvia gör bra ifrån sig på sina bidrag. Tail Dragger är ok, men tillför inte så mycket i sina starkt Howlin’ Wolf-inspirerade insatser.  

        För att återknyta till Little Johnny Christian så var det en mycket trevlig person med en lågmäld och ödmjuk framtoning och en STOR sångare. Vi träffade honom första gången på legendariska klubben Lee’s Unleaded Blues i Chicago 1989 och lirade lite när Johnny hade paus. Likadant gjorde vi på (numera avsomnade?) Brady’s på 47:a gatan, Chicago. Där fick vi stå bakom bardisken och spela för det var så trångt. Vi fick flera erbjudanden av arrangörer att spela på andra Chicagoklubbar på South/West Side, som Johnny dock tyckte var för ruffiga. Påföljande år i november 1990 fixade Scandinavian Blues Association, SBA, över Johnny till Sverige och vi gjorde några oförglömliga spelningar med Johnny Christian & Blues On the Rocks,  bl a på SBA:s årsmöte 1990 i Örebro. Där var det minst sagt hög stämning och Johnny gick till och med ut på trottoaren vid Storgatan med sin cirka 20 meters mikrofonsladd och sjöng.

        Vårt samarbete var tänkt att fortsätta, men Johnny gick dessvärre bort några år senare.

Thomas Grahn

GIL SCOTT-HERON

“I´M NEW HERE”

XL Recordings XLCD471

Sånär som på Spirit från 1994 är I’m New Here Gil Scott-Herons första skiva på 28 år. Journalister formulerar förklarligt nog detta som att han varit borta under hela den tiden och nu gör comeback, något han själv dock tyckte var en sällsam lustighet vid Stockholmsbesöket i våras: ”They said that I did that, but then, I disappeared… Do you know how hard it is to disappear?” Comeback eller inte, det låter annorlunda nu än vad det gjorde på de gamla plattorna. I’m New Here har ett överraskande modernt sound, men på ett bra sätt. Tvärtemot hur det såg ut för 25-30 år sedan när Gil Scott-Heron var en stark influens för framväxten av hela hiphop-genren, är det nu han som kan lockas att hämta influenser därifrån.  Detta måste man dock säga att han gör ytterst sparsamt och smakfullt. Det förekommer vissa samplingar och det lyser igenom lite i ljudbilden, men då mer som för att sluta cirkeln, och möjligtvis som en kommentar till hiphopen, snarare än att han skulle närma sig genren. Gils röst är mörkare, skrovligare och mer släpigare än tidigare, varför också de en gång rap-liknande dikterna/monologerna knappt ens vore möjliga idag. Texterna är personliga istället för politiska och framförandet betydligt mer lågmält. Det som bestått är slagkraften, auktoriteten i rösten och den poetiska skärpan i formuleringarna. Trots sina blott 28 minuter är detta en skiva som kräver tålamod och koncentration vid genomlyssning. Klarar man av den biten är det lätt en av årets bästa plattor.

Oskar Majling

Percy Sledge

”My old friend the blues”

Blues Boulevard 250246

Detta är en återutgåva av en relativt färsk CD med Percy, omdöpt efter Steve Earls countryballad, som är ett av skivans höjdarnummer. Ett bonusspår från 1994 har lagts till. Den gavs ursprungligen ut av Kalifornienbaserade Varese Sarabende tidigt 2004 och spelades in där i juli och augusti 2003. Den hade då titeln Shining through the rain, efter ett bidrag från Mikael Rickfors, Hasse Huss och Kee Marcello.

        Percy var då 62 år gammal. Jag köpte mitt ex då och tyckte det var överraskande bra. 10 år hade då gått sdan hans förra CD, Blue night. Även där medverkade Rickfors & Huss med titelspåret, så Rickfors, som även var med och sjöng på den, verkar vara en stor beundrare av Percys varma och innerliga, lätt tillbakalutade, countrysångstil. Även den spelades in i Kalifornien med samma producenter, Saul Davis och Barry Goldberg.

        På denna nya CD medverkar Percys upptäckare Quinton Ivey, till vars skivbutik/inspelningsstudio Percy begav sig mot slutet av 1965 eller början av 1966 för att göra en demosession. Studion låg i Sheffield, Alabama, och resten är historia. Inspelningarna gavs ut på Atlantic och nästan genast fick Percy en monsterhit med When a man loves a woman sommaren 1966. Atlantic gav ut 4-5 LP åren 1966-1970, alla inspelade och producerade av Ivey i Sheffield.

        Tyvärr har inte Warner återutgivit mycket med Percy, men när man nu börjat med nätta 5-CD-boxar med vinylreplikas av fina LP till ett förmånligt pris med Aretha Franklin och Otis Redding för att nämna några, hoppas jag innerligt att man ger även Percy Sledge den status han förtjänar.

        Gillar ni den här typen av lite sakral countrysoul med tonvikten på ballader, kan ni under tiden tryggt köpa My old friend. Percy och kompet är, liksom mixning och ljud, förträffligt och i gammal god anda. Percy kör på kompromisslöst i sin stil och bättre kan det inte bli. Åtminstone inte om man är ett gammalt fan och älskar den här typen av soul.

        Tilläggas kan att Quinton Ivey spelar piano, orgel och wurlitzerpiano och att vi får fem upptempolåtar och åtta ballader + bonuslåten. En speciell favorit är för mig Big blue diamonds, som jag tidigare hört Little Willie John göra en powerprestation med. Percy lyckas transformera den perfekt till sin stil och får den att glimra på ett annat sätt.

        Jag skulle kunna bre ut mig mer om musikanterna på skivan, medsångare etc, men det här är redan långt tillräckligt. Köp CDn i stället. Där står de nämnda. Förutsett att ni gillar denna typ av soul…

Bosse Jareborn

HENRY GRAY

Times Are Gettin’  Hard
Lucky Cat LC 1005 (56 min)

Sångaren och pianisten Henry Gray är en oldtimer i klass med Pinetop Perkins. Fyllde nyligen 85 år och några ålderskrämpor tycks inte han heller ha. Gray är en av de pianister som onekligen borde ha fått betydligt fler chanser att spela in plattor. Han var en av de pianister Howlin´ Wolf hade i sitt band, och vid sidan av Hosea Lee Kennard och Little Johhny Jones var han en av de bästa.

        Mitt första möte på skiva med honom var på dubbelplattan Swamp Blues, som släpptes på Excello 1970, där Silas Hogan, Whispering Smith, Clarence Edwards och Guitar Kelly också medverkade. Med åren blev det endast några få inspelningar, där jag håller albumet på Bluebeat från 1977 som ett strålande bevis på hans skicklighet. Så på ålderns höst kommer denna tunga platta med honom. Äntligen (för att använda ett känt utryck) får vi pianodiggare en underbar CD att gotta oss åt. Hans pianospel är kanske inte så värst varierat, med det sitter klockrent. Sången har sannerligen heller inte åldrats. Att leta favoriter från plattan är svårt, men valet faller nog på enorma Goin’ Downtown. Kompet varierar, en eloge vill jag ge till gitarristen Marty Christian, som skuggar honom fint. Tyvärr är munspelet lite påfrestande ibland. En hyllning till president Obama är med via svängiga Barack Obama Boogie. Hade skiva nått mig tidigare hade den gått spikrakt in på min fem-bästa-lista för plattor utgivna 2009. Detta är blues som värmer min själ.

Ingemar Karlsson

DOCTOR ROSS

The Harmonica Boss

Fortune FS 3011

En låt kan betyda så mycket. När jag första gången hörde låten Cat Squirrel var lyckan total, dels hade Thomas Magnusson vunnit sitt VM guld på 30 km skidor i Falun 1974, när låten nyss hade spelats i programmet Aftonblues. Båda dessa begivenheter hade bandats av mig på rullbandspelare. Numera lyssnar jag endast på låten som kommer från Charles Isaiah Ross, bättre känd som Doctor Ross. Ett enmansband som börjat hos Sam Phillips men sedan hamnat i Detroit. Denna utgåva tar med inspelningar han gjorde för Fortune och Hi-Q. Inspelningarna gjordes under de mest primitiva förhållanden man kan tänka sig, vissa av låtarna kan man tro är inspelade i en bunker. Men detta råa ekofyllda sound tar nästan musten ur en. De tidiga spåren från 1959-1963 är mest tilltalande där just Cat Squirrel är låten som aldrig dör för mig. Av samma åsikt var även bandet The Cream som gjorde sin version av låten. Vill ni ha en platta med ett ruffigt sound i sin renaste konst är det bara att beställa detta exemplar från Smokestack.

Ingemar Karlsson

David Avery

”Feel good for awhile”

Bonedog BDRCD 33

Några rader om denna förträffliga retrosoul-CD med riktiga instrument. Tolv låtar och speltid 50 min. Påkostat omslag med fin färgbild på Avery med gitarr. Han ser ut att vara runt de 30, och är en ny bekantskap för mig.

              En uttrycksfull chosefri sångare i tenorläget. Han omges av en rad utmärkta musiker och kördamer. Trummisen Brandon Barnes är värd ett hedersomnämnande, och är med på flertalet av låtarna. Han hörs och gör skillnad. Ävenså den utmärkte organisten Jim Britton.  Soundet påminner om Willie Mitchells Hi-sound från det tidiga 1970-talet. Bortsett från två mediokra ballader, som liknar muzak, får vi tio varierade låtar med varierande tempo. In between buses är en stämningsfull ballad med snyggt munspel, som för tankarna till Tony Joe Whites tolkningar av Aspen, Colorado och Wichita Lineman på dennes debut-LP. Borrow til morning för tankarna till tidig 60-talssoul (tänk Garnett Mimms). Stillsamt tempo och härligt retrokörande av damerna. I övrigt medium och uptempo med bra tryck.

              Klart, öppet ljud, där alla medverkande hörs tydligt, bra mixning och utmärkt producerat av kollektivet The Mojo Boneyard. En skiva som växer för var gång man hör den och en fullträtt för lilla indiebolaget Bonedog. Det tycker i alla fall en gammal räv som jag.

Bosse Jareborn

PS   Jag glömde nämna att åtta av låtarna är specialskrivna åt Avery av basisten Mike Sweeney. Han kan sin sak. Alla musiker och backup singers omnämns på omslaget. Föredömligt.   DS

REV. GARY DAVIS
Live at Gerde’s folk city

Stefan Grossman Guitar Workshop SGGW114/115/116

(54+49+62 min.)

Stefan Grossman gör sedan många år tillbaka stora insatser för att popularisera akustisk gitarrblues av det mera fingerfärdiga slaget. Han ger ut mängder av instruktionsböcker och video/DVD, men också en hel del skivor, såväl egna som med andra artister.

År 1962 var Grossman 17 år gammal och tillbringade mycket tid med gitarrstudier hemma hos Rev. Gary Davis i dennes hem i Bronx. Med sin Tandberg-bandspelare fanns han också på plats när Davis hade en veckas engagemang på Gerde’s Folk City i Greenvich Village. Rev. Davis’ manager uppmuntrade Stefan Grossman att spela in så mycket som möjligt ur den omfattande repertoaren, och Grossman fångade därigenom flera nummer som inte tidigare dokumenterats liksom några av Davis’ mera kända låtar.

På denna trippel-CD bjuds till exempel på Samson and Delilah och Say no to the Devil ur den religiösa sångskatten; humoristiska nummer som Come down and see me some time och Wouldn’t say quit; och instrumentala paradnummer som Twelve sticks. På Soon my work will all be done och medryckande Oh glory, how happy I am assisteras Gary Davis av folkmusikgruppen New World Singers, och några låtintroduktioner och anekdoter speglar Davis’ kommunikation med publiken.

På senare år har det getts ut en del livematerial med Gary Davis som varit undermåligt, men här är det bara att låta sig fängslas av en artist i utmärkt form. Rev. Gary Davis var vid inspelningstillfället 65 år och fortfarande en mycket kraftfull sångare och fingerfärdig gitarrist.

Rekommenderas varmt!

Charley Nilsson

Legendary guitarist/vocalist Guitar Shorty is a giant in the blues world. Credited with influencing both Jimi Hendrix and Buddy Guy, Guitar Shorty has been electrifying audiences for five decades with his supercharged live shows and his incendiary recordings. Like a bare knuckled boxer, Shorty strikes with his blistering, physical guitar playing and his fierce vocals, connecting directly with body and soul.

What really sets Shorty apart is his absolutely unpredictable, off-the-wall guitar playing. He reaches for sounds, riffs and licks that other blues players wouldn't even think of. Amazon.com says his guitar work "sounds like a caged tiger before feeding time. His molten guitar pours his psychedelicized solos like lava over anything in his path." The Chicago Reader declares, "Guitar Shorty is a battle-scarred hard-ass. He slices off his phrases and notes with homicidal fury. He is among the highest-energy blues entertainers on the scene."

        Through the years, Shorty has performed with blues and R&B luminaries like Ray Charles, Sam Cooke, B.B. King, Guitar Slim and T-Bone Walker. He started playing with these legends while still in his teens and recorded a handful of singles for a variety of labels and an obscure LP during the first 30 years of his career. After decades of paying his dues (like so many unheralded American bluesmen), it took a tour of England to establish Shorty's fame in his home country. His recordings since then all received massive critical acclaim, and his renowned live performances have kept him constantly in demand all over the world. His 2004 Alligator Records debut, Watch Your Back, became his best-received, best-selling album to date. His 2006 follow-up, We The People, won the coveted Blues Music Award for Best Contemporary Blues Album Of The Year.

        With his new CD, Bare Knuckle, Guitar Shorty has created an album that is as memorable for its defiant vocals and contemporary, socially conscious lyrics as it is for his trademark menacing, slashing guitar work and hard-rocking spirit.

        In a major feature in Texas Music Magazine, writer John Morthland summed things up perfectly, saying, "Axebuster extraordinaire Guitar Shorty is an old-school guitar showman. He plays with technique and flash, without ever sacrificing the passion. He's a blues-rock hero." Now, with Bare Knuckle, Guitar Shorty proves again that he is one of today's true, undisputed heavyweight champions of the blues.

STEVEE WELLONS with all Natural Ingredients  (Bonedog BRCD 35)

Stevee Wellons är en sångerska som sjungit i massa år och hör hemma i Pittsburgh. CDn innehåller nya låtar, som är skrivna av olika basister i hennes band och det påminner om Sharon Jones (från the Dap-Kings), men Stevees låtar är betydligt bluesigare.

        Hon sjunger om ”natural ingredients” och att hon älskar ”her mailman” eller att kreditkortet är ”a girl´s best friend when buying shoes”.

        Hon gör också fina versioner av Ann Peebles I´m gonna tear your playhouse down,  The Ambassadors I really love you och  CDns höjdpunkt, en cover på Nolan Porters If I could only be sure.

        En mycket bra CD med blues och soulblues.

MIGHTY MO RODGERS  Dispatches from the moon  (DixieFrog Records)

Det här är Mighty Mo Rodgers fjärde CD, och på den finns många intressanta låtar. Mighty Mo är född 1942 och hans tidigare skivor har haft oerhört intressanta låtar. Så även denna, men betyget blir inte lika bra som förr, då han har lagt in små spår av diverse olika saker mellan låtarna, såsom Neil Armstrongs tal till jorden efter månlandningen och diverse märkliga telefoninslag.

        Men CDn innehåller starka låtar såsom Blues for a blue planet, Dispatches  from the moon, Blues makes the world go round och Blues in the white house.  Koncentrerar han sig bara på musiken och lämnar sina övriga inslag därhän, så blir det fantastiskt bra.

        Bra CD med många fina låtar, men man får programmera bort de korta inslagen mellan låtarna.

CHICK WILLIS  Hit & Run blues  (Benevolent Blues)

Jag har en gammal LP med Chick Willis som heter Stoop down baby och den här CDn påminner lite om denna LP. Chick Willis är en veteran som hållit på med musik sedan 50-talet, då hans kusin Chuck Willis slog igenom med Hang up my rock’n’roll shoes.

        På den här CDn får man höra Stoop down low och några andra egna låtar. Han framför också Today I started loving you again av Merl Haggard, som jag tror även Sven Zetterberg har gjort blues av. Love to see you smile är en cover av ny blueslåt, som Joey Gilmore har gjort en bättre version av.

        Totalt sett en relativt bra ny blues CD, men som saknar de riktigt bra låtarna och riktigt stadigt blueskomp, men som i alla fall speglar vad som sker i dagens bluesvärld.

Dessa tre recensioner av Pelle Leuf

JENNY BOHMAN

“Coming home”

ROOTSY 029  (48 min.)

Grunderna till denna solodebut gjordes redan 2006 av Jenny och gitarristen och medproducenten Thomas Almqvist. Olika omständigheter har gjort att det tagit tid att få fram plattan. Den stora chocken var Thomas Almqvist plötsliga död i december 2008. Efter att allt jobb med plattan legat nere i ett halvår bestämde sig Jenny slutligen för att göra klart den.

Av plattans elva låtar ligger Jennys penna bakom tio. Den elfte är titellåten som skrivits av Thomas Almqvist, där han också visar upp lysande och välljudande toner från sin dobro. Det här är ingen renodlad bluesplatta, utan den vandrar också över gränsen till det som brukar benämnas singer/songwriter-tradition. Den är också överraskande lågmäld. Ni som väntar er munspelsös från Jenny får leta någon annanstans.

Vissa slingor och riff känns igen från diverse blueslåtar, men det är inget som stör. Lån av några takter är tillåtet om de används rätt och så är fallet här.

Texterna är genomarbetade och bra. Flera låtar rymmer betraktelser om detta med relationerna mellan man och kvinna, betraktelser med djup. Även döden behandlas, finstämt som i Waste och rått utifrån senare års vansinnesdåd i Billys Walk.

Jennys röst ger mig i vissa lägen en deja vu till såväl Memphis Minnie som Carole King. Det kan bara betyda en sak, det som hörs är grymt bra . Å det är ju vad Coming Home är.

Bosse Majling

SLIM’S GOSPEL TRAIN

Don’t wonder about Him

Plattform CD 01 (42 min.)

Jodå, det är gamle Per ”Slim” Notini som med övriga medresenärer på sitt gospeltåg nu gett ut en alldeles förträfflig CD med själfylld och svängig gospel!

Vi som köpte Magic Sams LP ”West side soul” kunde 1968 höra Per Notinis fina pianospel, då under pseudonymen Stockholm Slim. Hemma i Sverige fortsatte Per bland annat med egna bandet Slim’s Blues Gang (som släppt en EP redan 1964), han gjorde en platta ihop med Peps Persson, och han spelade gospelpiano åt Cyndee Peters. Längre fram gavs kassetten ”Slims puzzel” ut 1994 med sånger på svenska med tydligt kristet budskap, och sedan några år tillbaka leder Per den tio personer starka gospelgruppen Slim’s Gospel Train. Dessutom ligger han bakom flera utmärkta återutgivningar med klassisk svart gospel.

Gospel har i vårt land nästan enbart kommit att förknippas med körsång. Jag ser det därför som mycket positivt att den musikhistoriskt mer betydelsefulla och intressantare gruppgospeln här lyfts fram på ett föredömligt sätt: kraftfull och inlevelsefylld solo- och försång, härligt känslofylld stämsång, och till det ett stabilt, svängigt komp av Notini och hans medmusiker. Särskilt bör här nämnas den på fem nummer gästande saxofonisten David Wilczewski, som tyvärr gick bort i augusti 2009.

Efter en något svag inledning med spiritualen Wade in the water – som tjänar som något av en presentation av gruppens sångare – kommer en underbar version av Saviour don’t pass me by (sv. psalmen 211), med snygga växlingar mellan solisten Helena Rydh och de övrigas härliga stämsång, effektivt uppbackat av Slims pianospel. Temposkiftningen efter två minuter höjer temperaturen ytterligare.

Notinis egna Vardagsbur, som vi kunde höra redan på ”Puzzel”, är en sång med klart budskap till lyssnaren att söka ”först Hans rike och Hans rättfärdighet”. Per själv svarar för kraftfull försång med mycket gospelfeeling, och förträfflig stämsång backar upp liksom ett rejält gungande komp. Det korta predikandet i mitten av sången kan tyckas främmande för svenska öron, men är helt i linje med den svarta gospeltraditionen.

Även övriga nummer håller hög klass. Framförallt vill jag nämna Going back to the Lord agini, med kraftfull sång av trummisen James Bradley Jr och fina gitarr- och saxsolon; No not one med verklig gospelkänsla i stämsången; och den läckra, avskalade Don’t wonder about Him, med enbart Kristofer Sundströms bas som komp.

En långsam, innerlig version av He delivered me, där Helena Rydh än en gång visar sin storhet som gospelsolist, utgör en finstämd och passande avslutning på en omväxlande, värmande och känslofylld CD.

Charley Nilsson

FATS WALLER

The complete recorded works

Volume 6: New York, Chicago, Hollywood 1940-42

5 cd-box, JSP Records/total speltid: 5 tim 50 min

Medverkande: Eugene Sedric cl, ts, Albert Casey g, Slick Jones dr, Herman Autrey/John Hamilton/Benny Carter tr, Cedric Wallace/Slam Stuart string bass, Clarence Williams voc m fl

Dags att sätta tänderna i den sista och efterlängtade volym 6. Det har varit en lång och spännande resa med JSP’s ambitiösa utgivningar av Fats Wallers underbara musik. Omräknat till 78-varvare blir det över 300 st med musik på båda sidor, eller över 31 timmar underhållande, svängig, färgstark och rolig jazz!

Lieder Krantz Hall i New York med sin fina akustik har använts av t ex Ellington, Whiteman , Morton och nu även av Eddie Condon and his Band, vars pianist kallas Mauritz Waller (Fats son heter så). Det går inte att ta miste på att det är Fats på pianostolen, som bjuder på härligt svängande dixieland.

Guldkorn fattas ingalunda. Shortnin’ bread, som vår mest flugiga baron återbrukat till Mat, mat i sin Funny Boy är ett exempel. The gitterbug waltz är en slitstark Wallerkomposition, som Jacob Fischers Trio brukar spela och visst är det intressant att jämföra Fischers tolkning med originalet. Han brukar presentera den som den enda vals Waller gjort!

Ain’t misbehavin’ återkommer ofta i boxarna och på cd D hittar jag den fulländade versionen med tempoväxlingar som ger mig rysningar i hela kroppen. Benny Carter, Slam Stuart och Zutty Singleton medverkar. En annan hit, Come and get it, bidrog också till Fats popularitet. Eugene Sedric ger allt i ett oförglömligt tenorsaxsolo.

Det amerikanska skivmärket V-disc är representerat med fyra spår. V-disc exporterades under och strax efter andra världskriget till trupperna i Europa. Musikerförbundet gav tillstånd under förutsättning att originalmatriserna skulle förstöras efter kriget. Dock har diskofiler tack och lov räddat en del.

Denna box från JSP, som innehåller så mycket kärleksfull och god musik med bästa ljudåtergivning, finns knappast att köpa i vanlig skivhandel, men väl hos www.smokestackblues.com. Jag hyllar JSP för sin 30-åriga kulturgärning bäst genom att varmt rekommendera inköp av deras magiska Fats Waller-askar.

Lasse Seger

Clifton Chenier/Clarence Garlow/Boo Zoo Chavis

JSP 4012  (2-CD)

När det annonserades att det i American Folk Blues Festival 1969 skulle medverka en dragspelare, blev jag ganska skeptisk – hade aldrig hört talas om Clifton Chenier. Men han kom, hördes och blev en succé!

     Här har JSP samlat hans första utgåvor på Elko och Post från 1954 samt hans Specialtyinspelningar från 1955 (totalt 25 låtar). Sprudlande och svängig zydeco från en mästare. I kompet finns bl a Phillip Walker och Cornelius Green, dvs Lonesome Sundown.

     Clarence Garlows mest kända låt, Bon ton roula (dvs Let the good times roll) finns givetvis med här. Den blev så populär att han spelade in uppföljare flera gånger. Inspelningarna är från 1949 till 1954 på etiketter som Macy’s, Aladdin, Feature, Flair och Folk Star. Varierad Louisiana/Texas-blues i olika stilar. Emma Dell Lee sång/piano, Maxwell Davis, sax, och Red Callender, bas, medverkar på en del spår. (23 låtar)

     Som bonus har man tagit med klassikern Boo Zoo stomp/Paper in my shoe med Boo Zoo Chavis från 1954 (Folk Star).

Hasse Andréasson

Black John

The soul of John Black

Eclecto Groove EGR CD 504

Black John med dopnamnet John Bigham har en musikalisk bakgrund inom många stilar, bland annat den experimentella jazzen. Exempelvis så spelade han rytminstrument i en av Miles Davis senare bandupplagor.

      Stilmässigt befinner sig den här plattan i en mix av hämningslös 70-tals soulfunk, funkig jazz och funkig blues kryddat med influenser från mer primitiv rapmusik och den lantliga bluesen. Det låter som en omöjlig kombination men Black John har fått ihop det.

      John sköter det vokala ypperligt. Han är också den som står för gitarrliret på plattan, med bra slide i några spår. Alla tolv spåren är bra original med angelägna texter från John. Titellåten Black John är en skön rytmisk funkorgie. Ever Changin´ Moods en funkig soulballad med gospelkänsla. Last Forever en blues med bra inledande akustisk slide och en refräng som andas soul.  Hip-hop-influenserna märks i I Knew A Lady. En av de starkare låtarna är soulbluesballaden Holiday Inn, med en text om ”drinking again and try to shake these blues”.

      Frågan är om detta är soul och blues för nästa generation eller är det helt enkelt tidlös soul? Kanske är svaret ja på båda frågorna?

Bosse Majling

Honeydripper
DVD/spelfilm av John Sayles (124 min.)

Någonstans i Alabama 1950. Tyrone (Danny Glover) driver juke jointen Honeydripper, som är på fallrepet. Publiken har övergivit honom för konkurrenten Toussaint och hans klubb Ace of  Spades. Tyrone, som är pianist, bjuder på livemusik, men det är äldre blues som framförs av sångerskan Bertha Mae, spelad av Mable John. Ungdomarna föredrar istället Toussaint, som endast har en jukebox men med de senaste och hetaste plattorna. Allt ser mörkt ut och Tyrone riskerar att förlora sitt ställe, då gitarristen Sonny, spelad av Gary Clark, Jr., dyker upp och då….

        Jag ska inte avslöja mer, men vill man ha en trevlig stund och få sig en bra berättad historia till livs bör man absolut införskaffa Honeydripper. Regissören John Sayles, som även gjort de Oscarsnominerade filmerna Passion fish och Lone star, har gjort ett gott arbete. Filmen tar sig tid med sig själv och historien berättas lugnt och stillsamt utan stora åthävor, och tidsskildringen känns trovärdig.

        Förutom fin skådespelarinsats av huvudrollsinnehavaren Danny Glover bör även nämnas Lisa Gay Hamilton, som spelar hans fru Delilah, och Yaya DaCosta, som spelar styvdottern China Doll. Dessutom dyker Keb’ Mo’ upp då och då som den mystiske Possum. Vi får till sist inte glömma den unge gitarristen Sonny, som sagt spelad av det nya stjärnskottet på blueshimlen (och är han det inte så borde han vara det) Gary Clark, Jr., som har en handfull plattor utgivna.

        Den här filmen går förmodligen inte upp på de svenska biograferna, så vill du ändå se den vilket varmt rekommenderas, får du nog införskaffa DVD:n. Tillsam-mans med filmen har även givits ut ett soundtrack på CD.

Mats Cronwik, 090428

Trailer finns på http://www.youtube.com/watch?v=lsyEx3JdQLk. Tyvärr har vi på Smokestack inte fått tag i soundstrack-CDn.

FATS WALLER

The complete recorded works

Volume 5: New York, London, Chicago 1938 - 1940

4 cd-box, JSP Records JSP949A-D Smokestack Records/total speltid: 5 tim 5 min

Medverkande: Herman Autrey tr,John Hamilton tr, Gene Sedric cl, ts, Albert Casey g, Cedric Wallace b, Slick Jones dr, Lee Young dr, Bunny Berigan tr, Tommy Dorsey tb m fl

Redan från början blir man formligen helbrägdagjord av livsbejakande och svängig musik. Fats är verkligen en romantisk och mycket hjärtlig jazzmusiker. There is honey on the moon tonight, If I were you och (Take me back to) the wide open spaces är exempel på låtar där Fats får ytterst fin draghjälp av Autrey, Casey och Sedric. On the bumpy road to love innehåller pianoriff som du kan känna igen från Hardy och Laurels (Helan och Halvans) introduktioner till ”shorts”.

Tidsandan får jag genom att som varande obotlig ”Povelgalning” citera ur boken ”Följ mej bortåt vägen” om året 1938 då Povel var16 år och vistades i England:

”Jag hade den osannolika turen att – just på London Palladium, där knalleffekterna tycktes komma på löpande band – få uppleva en av mina stora kungar, Fats Waller, live, ytterst live! Kan ännu tydligt frammana bilden av honom, när han, som en artighet mot englandspubliken, iförde sig skotsk båtmössa och en liten komisk mantel, för att sedan dra igång sin alldeles speciella version av Loch Lomond. Det gungade synnerligen skotskt. Jag vill minnas att han fick ur sig något om whisky också. Och i sig!”

Det är mycket att examinera i boxen. 25 spår är inspelade i HMV’s Abbey Road Studio i London. Fats dynamiska orgelspel och humoristiska infall varvas med svängig jazz. Det berättas dock att genuina jazzmusiker fick kallas in till Abbey Road-studion, därför att The Palladium Pit Orchestra inte hade riktig känsla för Fats musik. De tillfälliga engelska musikanterna är verkligen med på noterna, som i t ex A tisket - a tasket, som inspirerade Povel till (kan man tydligt höra) ”Var är tvålen?”. Det är inget plagiat utan ett gyllene exempel på ekologisk jazz. Jag förundras över hur bra det ändå låter om Londoninspelningarna med helt nya orkestermedlemmar.

Allt är väl förpackat med bästa tänkbara ljud och trevlig läsning, inte minst för kalenderbitare.

Nu går jag i väntans tider på volym 6!

Lasse Seger

FATS WALLER

The complete recorded works

Volume 4: New York, Chicago, Hollywood 1936 - 1938

4 cd-box, JSP Records/total speltid: 5 tim 7 min

Medverkande: Herman Autrey tr, Gene Sedric cl, ts, Albert Casey g, Cedric Wallace b, Slick Jones dr, Lee Young dr, Bunny Berigan tr, Tommy Dorsey tb m fl

Beppe Wolgers frågade Monica Zetterlund på en konsert vem som var mustaschprydd, bar plommonstop och kunde äta 16 hamburgare. Monica svarade med att sjunga ”Ain’t misbehaven” – ett av Fats Wallers örhängen.

Äntligen ligger volym 4 färdig och min önskan från recension av volym 3 är uppfylld. Swingin’ them jingle bells finns med! Fats Waller är jazzens store underhållare och glädjespridare. Dessa inspelningar är överförda från de renaste källor som går att uppbringa. Tur att det finns eldsjälar som känner och förstår att detta är värt att bevara för framtiden. Ljudet är rent, balanserat och konsistent tack vare pretentiöst arbete av Ted Kendall med denna 70-åriga musikskatt.

Volym 4 omfattar 92 inspelningar från Chicago, New York och Hollywood under 20 månader – vilken prestation! JSP’s varumärke är noggrannhet med diskografi och bästa tänkbara ljud. Cd C saknar dock uppgifter om bl a sångerskan på spår 16 och 17, d v s On the sunny side of the street och Georgia. Dessa spår var sällsynta provspelningar och ej avsedda att ges ut på skiva. Ted Kendall som remastrat och sammanställt boxen är en av få som lyckats finna dessa rariteter. Andrew Aitken som designat boxen tog emellertid fram rätt uppgifter speciellt för ”världens äldsta jazztidning” och berättade att inspelningarna är gjorda 15 december 1938 i Hollywood och sångerskan heter Peggy Dade. Fats på piano och sång, men vem som spelar trumpet, sax och klarinett är okänt. En av boxens höjdpunkter är tveklöst Smarty, där Fats verkligen bjussar på sig själv. Låten svänger obarmhärtigt och lyfter hela tiden.

You’ve been reading my mail är inledningen på cd B med Fats klassiska sättning. Drygt en vecka senare gjorde skivbolaget Victor några inspelningar med trumpetaren Bunny Berigan, trombonisten Tommy Dorsey och Fats piano. Fats kommer inte till sin rätt i t ex Honeysuckle rose och Blues, utan det låter som vilket dixielandband som helst. Nykterheten stod ej heller på topp, förmodar jag. Efter denna parentes fortsätter Fats med sitt originalband. Cd B avrundas med några låtar solopiano Basin street blues, Stardust och Tea for two i för den tiden (1937) originella tolkningar. I Hollywood dyker Lester Youngs brorsa Lee upp på trummor.

Att spela in både vokalt och instrumentalt var en fin idé som Victor tillämpade. Det förekommer på flera ställen i boxen. Vanligtvis medverkar Herman Autrey tr, Gene Cedrik cl/ts, Albert Casey g, Cedric Wallace eller Charles Turner b och Slick Jones dr i Fats band. Bandet utökas dock tillfälligt 12 april 1938 med trumpetarna John Hamilton och Nataniel Williams, trombonisterna George Robinson och John Haughton, altsaxofonisterna William Alsop, James Powell och Fred Skerritt samt på tenorsax Lonnie Symons. Resultatet blir ett Basieliknande sound i t ex In the gloaming.

Återigen en mycket attraktiv box som du näppeligen hittar hos Statoil, men väl hos Smokestakes Records.

Lasse Seger

OTIS SPANN

Otis Spann is the blues – Candid CCD 79001

Walkin´ the blues – Candid CCD 79025

The blues never die! – OJB/Prestige OBCCD 530

The blues it where it´s at – Beat Goes On BGOCD 221

Otis Spann blev drygt 40 år men hans insatser som pianist lär aldrig överträffas. Ett lysande exempel är att ta del av hans Candidinspelningar gjorda i New York 1960. Tillsammans med Robert Jr. Lockwood och St. Louis Jimmy skapade han denna atmosfäriska urladdning. Låtar som Walkin´ The Blues och Otis In The Dark är för mig några av de mest optimala inom pianobluesen.

        På plattorna The Blues Never Die och The Blues Is Where It´s At omger han sig med medlemmar ur Muddy Waters band, där han själv ingick åtskilliga år. Dessa skivor spelades ursprungligen in för Prestige 1964 resp Bluesway 1966, och båda håller mycket hög kvalité. På den första plattan bidrar munspelaren James Cotton med sång i fem låtar. Jag håller denna utgåva som den något vassare.

        Otis Spann rankar jag mycket högt, här finns oumbärligt material som bör ingå i varje välsorterad skivhylla. 

Ingemar Karlsson

Big Jack Johnson

”Juke joint Saturday night”

Gillar ni rockig ruffig blues, som låter som om man i en mixer kört ner Frank Frost, Smokey Smothers (Federal), Hound Dog Taylor, Jimmy Reed med några stänk av Elmore James och John Lee Hooker samt en hel del Albert King vad gäller leadgitarren från Johnson? Då är detta en guldklimp ni bör införskaffa. Inspelad i mars 2008 med två till gitarrister, orgel, bas och heavy drums. Samspelt och ösigt till tusen i 46 minuter. Det är inte ofta jag får lusten att köra repeat på någon CD över huvudtaget, men detta svänggäng ger mersmak. Det bästa jag hört med Frank Frosts gamle polare se´n Earwig-LPn The oil man.

        Ett aber dock vad gäller låttitlarna. För att citera från Twin peaks (TV-serien från tidigt 90-tal), ”Things are not always what they seem to be”. Steppin´ out tonight = Hi-heel sneakers; Delta juke boogie = Mar-Keys instrumentala smash hit Last night (ca -60/61); The way you walk and talk = pyttipanna på Hound Dogs Christine och J.B. Lenoirs Mama, talk to your daughter med lite käckt inslängda Dust my broom-riff mot slutet; You told me = Jimmy Rogers´ That´s alright, med halverat tempo tacklad à la Albert King; Runnin´ and hidin´ = Jimmy Reeds Baby what you want me to do; Jack´s guitar groove (instrumental) är baserat på grymma James Brown-riff. Och Mississippi blues är en mix av Catfish blues/Two trains running, med härligt överstyrda John Lee Hooker-riff.

       Flat foot kan jag inte härleda, och Rock me baby följer B.B. Kings version, men tyngre och råare.

        Det kan verka som jag beskriver ett skatbo, men tro mig, detta bärsärkagångsös är oemotståndligt och gillar ni salig Link Wray är detta ett givet köp. Hade detta släppts på 50-talet, hade varenda låt kunnat brytas ut till en jukebox-45:a. KÖP innan den försvinner.

Bosse Jareborn

JSP Records jubilerar 30 år! Och John Stedman plockar ur arkiven fram Jimmy Rogers & Left Hand Frank, som var en av hans första LP-utgivningar 1979. Det är liveinspelningar från 100 Club i London. Till dessa tillkommer några ”studioinspelade” låtar, dvs de är inspelade i Johns vardagsrum med en professionell Revox rullbandspelare.

      På den tiden sysslade John mest med att boka turnéer, och i texthäftet till denna CD, suger vi som var med på den tiden i oss: ”…dates at the 100 Club and Dingwalls in London, and a week, I think, for my friends in Sweden (how much poorer the 1970´s and 1980´s blues scene would have been without the amazing energy and commitment from a small coterie of Swedish blues fans – guys who made things happen!)”

      The dirty dozens (JSP 8817). Jimmy & Frank kompas av Bob Brunning på basgitarr och Ray Weston på trummor.

      Övriga januarireleaser från JSP är en 2-CD med Joe Hill Louis, King of the one man bands: Key postwar cuts 1949-1954 (JSP 4208; 175:-) och 5-CDn Django Reinhardt, Postwar recordings 1944-1953 (JSP 955; 275:-).

      I februari kommer Tamara & Lucky Peterson samt 4-CD-boxarna Fats Waller Vol.6 och J.E. Mainers (country).

Ronnie Baker Brooks

”The torch”

“Take me witcha”

“Golddigger”

Tommy bad mig skriva lite grand om vad jag tycker om Ronnie Baker Brooks´ tre CD på Watchdog Records (Ronnies egen label).De löper från 1998-2006 och kan väl beskrivas som modern Chicagoblues av idag. Han tar inte bara influenser från sin käre far Lonnie, Albert Collins, Albert King m fl, utan även Stevie Ray, Jimi Hendrix, Cream och, att döma av Are you free for me på The Torch, Deep Purple. Vi får en lättlyssnad mix av rå Chicagoblues, funk, soulballader, r´n´r samt rockblues – allt framfört med övertygande patos. Ronnie är inte bara en enastående sångare utan också en grym gitarrist. Alla CDna proddade av Ronnie och hans ”big brother” Jellybean Johnson, med fina backup vocals av Stefanie Bolton på många låtar.

        Stort och fett ljud, bra mixning och varierad låtprogramering gör dessa CD till det bästa jag hört i denna genre på år och dag. The Torch rekommenderar jag främst. Gillar ni den, vill ni säkert ha de två andra också. Take me witcha: 68 min. 15 låtar med flera underbara soulballader. Golddigger: 60 min. 12 låtar med mest straight blues.

        Är ni inte inbitna puritaner; passa på nu. It´s now or never. Man vet aldrig hur länge de finns tillgängliga. Keep The Torch of the Blues burning, Ronnie!

Bosse Jareborn

Fotnot: Bosse var under 1970-talet stadig medarbetare i Jefferson. Han har fortsatt köpa skivor genom åren, och personligen tycker jag det är en höjdare att se honom skriva igen.                                                                      Tommy

”Blue shots” – fotografier av Erik Lindahl  (förlaget Journal)

Tillsammans med Hans Ekestang har Erik förgyllt Jefferson genom åren med sina fantastiska svart/vita foton. Här finns ett hundratal samlade på 148 sidor med förord av amerikanske författaren Nick Tosches och Nils Hansons träffande skildring av ett besök tillsammans med Erik på en klubb på Chicagos West Side. Mängder av starka bilder från små barer i sydstaterna, miljöskildringar – på det dagliga jobbet samt ”hemma hos” med familj. Erik har förmågan att fånga ögonblick utan att själv märkas, det gör hans skildringar så spontana och levande.

Hans Schweitz

Michael Burks

”Iron man”

Årets blues-CD redan här?!?

      Michael Burks senaste CD, Iron man (Alligator CD 4923), är en god representant för att vinna omröstningen om 2008 års bästa blues-CD. Den är oerhört bra producerad och Michael har sitt eget spelsugna turnéband med sig, som spelat tillsammans hundratals gånger. Det hörs att de känner varandra väl; Burks (vo/g), Wayne Shepp (org/pno), Don Garrett (bg) och ”Popcorn” Louden (dr).

      Låtarna är mycket varierade och de flesta skrivna av Michael Burks själv. Han gör också en fin version av Jimmy Johnsons Ashes in my ashtray.  Michael sjunger med en stämma som inger pondus och spelar gitarr influerad av Albert King, men han har hittat ett eget rockigare sound. Och kompet sitter som en smäck.

Pelle Leuf

SWAMP DOGG, BLAME IT ON THE DOGG – THE SWAMP DOGG ANTHOLOGY 1968-1978 (Kent Soul CDKEND 293)

De här 24 låtarna är ett smakprov på vad Jerry Williams, mer känd som Swamp Dogg, sysslade med under dessa tio år som soloartist, som producent, som skivbolagsägare och som låtskrivare åt andra artister. Å det är ett riktigt smaskigt smakprov som bjuds.

Vad sägs om en soulpärla med Arthur Conley inspelad 1973 för Capricorn, men utgiven först 1988 på Japanska P-Vine. Vem har sagt att Conley bara gjorde Sweet Soul Music? Eller att få höra balladsångaren Gene Pitney riva av en röjig pumpande rhythm´n´blues rökare som She´s A Heartbreaker. Det finns en hel del annat också  - en ZZ Hill i toppform, bra spår med Gary US Bonds, Drifters, Inez & Charlie Foxx och fynd som Helen Curry, C & The Shells, Eleanor Grant och Kenny Carter. Doggens egna solospår icke att förglömma. Hans version av Joe Souths Don´t Throw Your Love To The Wind har blivit min favorit.

Det mesta ramlar in i soulfacket men är samtidigt en provkarta på Swamp Doggs originalitet, mångsidighet och självständighet gentemot trender, bransch och allmänna tabun. Alla låtarna på plattan avviker en smula från den stilmässiga normen, ett resultat av att Swamp Doggs egensinniga touch funnits med vid skapandet.

BOSSE MAJLING

Let the good times roll! På 1970-talet var zydeco hyfsat populärt i Sverige; Queen Ida spelade på festivaler och i folkparker, Rockin´ Dopsie tvingade nästan S/S Blidösund sända ut SOS-signaler, Idas brorsa Al Rapone höll i gång på Mosebacke, ja t o m Clifton prydde framsidan på DN vid sin spelning på Domino. I Louisiana frodas fortfarande zydeco, cajun och swamp pop. Så varför inte i Sverige igen, med den dragspels- och dansbandskultur vi har!?!

      Vi har etablerat kontakt med smått legendariska (startades 1956) Flat Town Music i Ville Platte, med etiketterna Swallow, Jin och Maison de Soul. Så nu kan vi erbjuda CDn till 120:- med Nathan Abshire, ”The Zydeco Sweetheart” Rosie Ledet, Boogie Kings, The Creole Zydeco Farmers, Joe Bonsall & the Orange Playboys, Texas nye zydecokung Big Red, Johnnie Allen, Rockin´ Dopsie, Cookie & the Cupcakes m fl. Många samlingar förstås; kolla i deras katalog på www.flattownmusic.com och hör av er vad ni vill att vi plockar hem.

      I Jefferson har från och till funnits artiklar om den här musiken, t ex i nr 126, ”Cajun – en introduktion”; nr 104 har zydecoreportage; dito i nr 82 och 88; Johnnie Allen i nr 82 och 84; Nathan Abshire i nr 54 (och 84). En del av dessa musiker spelade även in för Goldband Records, som Jefferson skrev om i nr 146.

      Bon ton roule!

Sharon Jones And The Dap-Kings

Dap-Dippin´ With … Sharon Jones And The Dap-Kings  (DAP 001)

Naturally  (DAP 004)

100 Days 100 Nights  (DAP 012)

Det har på sistone gått inflation i utnämningen av souldrottningar och då företrädesvis inom det som fått etiketten retrosoul. Europeiska ”hopp” som Amy Winehouse, Joss Stone och Duffy har poppat upp och utmanat etablerade amerikanska souldivor som Angie Stone, Erykah Badu och Mary J Blige.

        Efter att ha lyssnat igenom dessa tre plattor med SHARON JONES & THE DAP-KINGS står det solklart att souldrottningen just nu finns i Brooklyn, New York. Övriga nämnda får snällt rätta in sig i bakgrundskören bakom originalet; SHARON JONES. Jag skriver originalet för det här är varken retro eller modern southern soul utan kort och gott SOUL och tidlös sådan. Bandledaren i Dap-Kings, och tillika bolaget Daptones starke man Bosco Mann, väljer att kalla det ”Dynamite Soul”.

        Vokalmässigt manglar hon det mesta inom dagens soul. På debuten går hon till attack som en machete med rå dansant soulfunk, uppbackat av ett tungt - mycket tungt - studioband i ryggen. Det är ingen tillfällighet att Al Green lånat in blåsarna till sin senaste CD. Något tätare än Dap-Kings har inte hörts sedan the JB´s superupplagor täckte upp bakom James Brown.

        Tvåan och trean är något mer producerade och med funkinslagen nedtonade. På speciellt trean är vissa ojämna och skarpa kanter bortslipade. Det är dock inget som äventyrar den höga kvaliteten. Några sköna soulballader slinker till och med igenom.

Bosse Majling

HOWLIN` WOLF

Memphis Days The Definitive Edition, Vol 1&2

Bear Family BCD 15460 , BCD 15500

När Bear Family släppte dessa två plattor kunde man andas ut. Jakten på Howlin´ Wolfs inspelningar i Memphis var över. I åtskilliga år hade man jagat diverse skivor för att hitta något nytt med honom. Här får ni ta del av ett fantastiskt material från den i min smak bäste bluesartisten genom alla tider. Tänk att ha fått sett honom agera i Sam Phillips lilla skivstudio, vild som en grizzlybjörn framför mikrofonen. Jag tror inte Elvis var i närheten av de höftrörelser Wolf gjorde, när han släppte loss; lyssna bara på ”Howlin´ Wolf Boogie”. Kanske lyckades Chessbröderna tämja honom något, när han kom upp till Chicago, men här är han mer vild än tam. Två plattor som absolut måste finnas i varje bluesdiggares skivhylla.                                                                                                       Ingemar Karlsson

Tre Delmark-pärlor

Chicagos tuffaste bluesband under 50-, 60- och början av 70-talet var trion från Turner´s Blue Lounge på sydsidan. Här huserade nämligen J. B. Hutto & The Hawks. Hökarna bestod av den fantastiska duon Herman Hassell på tung bas och Frank Kirkland, som med sina drivande trummor lade ljudmattan till J. B.´s starka sång och elaka slidespel. Ibland blev hökarna en kvartett, som förutom J. B., bestod av Lee Jackson på gitarr, Elbert Buckner på bas och Bombay Carter bakom trummorna. Men jag håller nog den förstnämnda trion som den häftigaste.

        Det är en gåta varför Delmark väntade i över 30 år på att släppa Stompin´ at Mother Blues (DE-778), som är något av det bästa i genren. Hawk Squat (DD-617) når inte samma höjder, mycket p g a att Herman endast medverkar på ett spår. Slidewinder (DD-636) rockar på med ovan nämnda kvartett av hökar. Tre kanonplattor, där DE-778 blir ett snäpp vassare än de två andra.

Hans Schweitz

Foto Greg Roberts/ctsy Delmark Records