Världens i särklass bästa återutgivningsbolag, Bear Family, har gjort det igen. Med boxen Acadian All Star Special – The Pioneering Cajun Recordings Of J. D. Miller, 3 CD-skivor med totalt 78 låtar samt en fantastisk inbunden bok i LP-format på 80-sidor (BCD 17206). Man täcker in åren 1946 till 1959 och de inspelningar Miller gjorde på sina bolag Fais Do Do och Feature med country och cajunmusik.        När Harry Choates på sommaren 1946 kom ut med sin version av klassiska Jole Blon på det lilla märket Gold Star i Houston, så förstod Miller att det fanns ett behov hos lokalbefolkningen i Louisiana och östra Texas att få tag på mer skivor med liknande musik.

Snabbt som ögat drog han iväg med Leroy ”Happy Fats” LeBlanc och Oran ”Doc” Guidry och deras band till Cosimo Matassas nya studio i New Orleans. Under namnet Happy, Doc & The Boys kom de första plattorna på Millers nystartade märke Fais Do Do. Snart lät Miller bygga om sitt hus i Crowley till att inhysa en inspelningsstudio, som lokala band flitigt kom att använda. Förutom Happy Fats och Doc så finns här bl.a. Jimmy Newman, Lee Sonnier, Austin Pete, Aldus Roger och Papa Cairo. Den sistnämndes Big Texas finns här både i en fransk och engelsk version. Chuck Guillory och Papa Cairo hade en hit med låten på Modern i slutet av 1940-talet, sedan ”snodde” ju Hank Williams den och döpte om den till Jambalaya. De här två versionerna är från 1952. Genom åren varvade Miller country och cajunmusik på etiketterna och låtarna framfördes antingen på franska eller engelska.

       Boxen är en stor kulturgärning och förtjänar all uppmärksamhet.

/Hans Schweitz

 

Otis Taylor

”Clovis people Vol.3”

Telarc  TEL 31849

Otis Taylor är en av de mest spännande musikerna i USA just nu, han har ett ben i traditionell blues och ett i framtiden. Dels med sitt sätt att använda högst personliga texter och också ett lite speciellt val av instrumentering. Hans texter är ofta hämtade ur det vardagliga livet, idag eller förr i tiden, och behandlar bl.a. relationer, rasism, barndomsminnen och skolgårdsvåld. Här finns bl.a. pedal steel skickligt hanterat av Chuck Campbell, kornett, cello och theremin. Nyligen bortgågne Gary Moore spelar gitarr på flera spår. Otis själv sjunger majestätiskt och spelar fin gitarr och banjo – han kallar sin musik för trance blues, lite minimalistiskt och hypnotiskt. Hans musik känns på något vis tidlös.

        Vol 1 och 2 existerar inte, Clovis people var ursprungsbefolkningen i New Mexico och Colorado som fanns för 13000 år sedan. Lämningar efter dem har hittats i närheten av Boulder, Colorado där Otis bor. Man vet väldigt lite om dem, det är därför Otis lämnat en öppning för vol 1 och 2.

        Theremin är ett elektroniskt instrument som uppfanns 1919 av ryssen Lev Sergejevitj Termen. Något större genomslag fick det aldrig, en del kanske minns det märkliga ljudet som fanns på Beach Boys ”Good Vibrations”.

Hans Schweitz

 

SAM MOSLEY WITH THE MOSLEY & JOHNSON BAND

“The whole world has still got the blues”

Sabo Music  SB 1   (63 min.)

Detta är en platta som börjar i bluesens tecken, glider över i soulblues och avslutas med ren soul.

Den inledande titellåten är en av de bästa nysinspelade blueslåtarna jag hört på länge. En slowblues med bra dagsaktuell politisk text, suveränt blås från Muscle Shoals Horns och utsökt bluesgitarr. En kanoninledning på plattan. I efterföljande bluesen Juke Joint höjs tempot en smula och det blir betydligt skitigare med munspel och lite småskramligt sound.  Med spår nummer tre, A Long Time, tas steget in i soulbluesen.

I Gave You My Heart är en underbar soulballad, som glider fram på en orgelbädd. I några passager kan likheter med Percy Mayfields Please Send Me Someone To Love  skönjas.  En annan stark soulballad är ”otrohetsdramat” Daylight´s Caught Us Again. Avslutande If That Ain´t Enough är bra funkig uptemposoul med en hel del gospelfeeling.

Alla tretton låtar på plattan är egna original inspelade i olika studios i Mississippi och Alabama. Några inspelade redan på 1990-talet. Det märks dock inte för ljudmässigt och vad gäller sound är det en väl sammanhållen platta, även om den i etapper stilmässigt vandrar från blues till soul. 

Bosse Majling

 

The Numero Group

(www.numerogroup.com) i Chicago har sedan 2004 ägnat sig åt att vända på alla stenar för att hitta det mest obskyra av det obskyra inom rock, soul och gospel. Den musikaliska kvaliteten är skiftande – oftast forvånansvärt bra. Ett specialorgan som In The Basement ger oftast bra recensioner. Numeros presentationer är av Bear Family-klass.

         Vi är medvetna om att de bara säljer en handfull (och knappt det), men tycker att det ”hör till” att de hålls tillgängliga i Sverige. Vi kan inte hålla dem i lager i någon utsträckning, utan har dem som beställningsvara.

         Numero har många titlar som vinyl (se deras katalog), som förstås också går att beställa via Smokestack.

         Med sin Syl Johnson-box (2,5 kg) överträffar Numero sig själva. 81 låtar (allt före Hi-perioden) på både CD (4 st) och LP (6 st), alla noggrant dokumenterade i en booklet i LP-format. Nördigt, men snyggt.

        En annan praktsak är den inbundna fotoboken Light: On the South Side med foton från det svarta nöjeschicago 1975-1977, kompletterat med ”Pepper´s jukebox”; två LP-skivor med låtar som spelades. Pepper´s var en känd bluesklubb. Personligen såg jag Howlin´ Wolf med sitt band där 1972.

 

In The Basement nr 46 om Twinight´s lunar rotation (Numero 013): ”What is evident is the high standard of the label´s (Twinight) output, ranging from deep ballads, through typical Chicago swingers to instrumental funk. I won´t pretend I raved over every track but only two on cd-one really got the thumbs down and just one on cd-two ad that´s simply down to personal musical tastes, because of which it was the (many) ballads here that got the biggest votes from me.”

 

Living Blues nr 202 om Smart´s Palace: ”As we´ve come to expect from Numero, there´s an informative 28-page booklet chock full of photos, and sound quality is as good as can be expected given the rarity of the material. The music, also par for a Numero release, is uneven but does provide some exciting moments along with a glimpse of a previously hidden local soul scene (Wichita, Kansas).”

 

Dusty Groove America (www.dustygroove.com) om Syl Johnson-boxen: ”The box and booklet alone are completely beautiful – the latter filled with vintage photos, personal recollections by Syl, and some great Numero writing – not to mention much-needed details on the recordings within. - - - We could write for hours about how great this set is – but honestly, one look, or one listen, and you´ll be hooked!”

 

”Pepper´s jukebox”  (2 st vinyl-LP)

Side A:

Arelean Brown – I´m a streaker, baby  (1971)

Bobby Rush – Bowlegged woman, knock kneed man  (1972)

Ricky Allen – No better time than now  (1974)

Malcolm Simmons – The same one  (1982)

Lady Margo – This is my prayer  (1974)

 

Side B:

Andrew Brown – You made me suffer  (1973)

Artie White – Gimme some of yours (and I…)  (1972)

Lucille Spann – Woman´s lib  (1973)

Hugh Hawkins – Bring it down front  (1970)

 

Side C:

Slim Willis Band – I sayed that  (1972)

Little Ed & the Soundmasters Band – It´s a dream  (1970)

Syl Johnson – Is it because I´m black  (instr.)  (1970)

Walter ”Butterball” Davis – Baby (what´cha…)  (1975)

Willie Williams – Detroit blues  (1972)

 

Side D:

Little Mack – Goose walk  (1970)

Detroit Jr. – Young blood  (1967)

Willie Davis – I learned my lesson  (1984)

James Kinds & Stack – California lady  (1982)

MARK HUMMEL

“Retro-active”

Electro-Fi 3417

(63 min.)

 

Den 55-årige sångaren och munspelaren Mark Hummel hör liksom Charlie Musselwhite och Lynwood Slim till de främsta vita bluesmunspelarna. Här får vi genom Retro-active ett tvärsnitt av Hummels inspelningar 1995–2009, där framförallt den förträfflige gitarristen Rusty Zinn ingår i bandet på de flesta av låtarna.

 

Hummels sångstil och varma röst ger associationer till Jimmy McCracklin och Percy Mayfield, och han gör här bland annat en fin version av Percy Mayfields Strange things happening.  Att Mark Hummel munspelande påverkats av Little Walter är påfallande, men det märks också att han lyssnat på bl.a. Junior Wells och Snooky Pryor.

 

Gott gung ges på Jimmy Reeds My baby’s so sweet, och bland övriga höjdpunkter kan nämnas Muddy Waters/Willie Dixons I want to be loved, Junior Wells It’s my life baby, samt Lord oh Lord blues (Jimmy Rogers´ Goin’ away baby), där Hummel spelar oförstärkt munspel.

 

En trevlig platta med mestadels covers på klassisk chicagoblues i Chess’ anda, men där Hummels egen personlighet sätter sin tydliga prägel.

 

Charley Nilsson

 

Diverse artister

”Texas guitar summit”

Andrew ”Jr Boy” Jones/Bobby Gilmore/Bob Kirkpatrick/J B Wynne/Henry Qualls/U P Wilson

JSP 8830

Samlingsplatta med relativt okända bluesmän från trakterna kring Dallas och Fort Worth i Texas, inspelad 1997. Det är rå, oförstörd blues det handlar om här, ingen storbolags”blues” direkt. Svårt att sätta fingret på vad det är, men det finns ett slags sällsynt ondskefullhet här. Ingen dålig ondska. Trevlig ondska. Medverkar gör bland andra Andrew ”Jr Boy” Jones, U.P. Wilson och den mystiske Bobby Gilmore som försvann.

Henrik Lindén/Red Hot Rock Magazine

SVEN ZETTERBERG

“Grounded in reality”

Borderline Records BLCD 39   (45 min.)

Elva spår och alla original, mestadels från paret Sven Zetterberg och Anders Lewén. I ett spår har Allen Finneys penna  förstärkt. Också elva spår med nyskriven soul som tar avstamp i sena 1960- och tidiga 1970-talet soul, soulblues och countrysoul. Etiketten ”framtida klassikervarning” på flera av dem.

Även om hans gitarr blöder ibland och sliden viner till i A Darker Side Of Me är detta sångaren Sven Zetterbergs triumf. Jag anser att han nu vokalt befinner sig jämsides med sina inspirationskällor James Carr, Otis Clay och Geater Davis med flera. Tyvärr vill myten inte ha en blond kille uppvuxen i Sverige under de trygga folkhemsåren som hjälte, bakgrunden ska vara jävligare för att hypas och uppnå äkthetsstämpeln. Men kvalitet kombinerat med oändligt slit vinner i längden och nu får Sven det stora erkännande han borde fått för länge sedan. Faktum är att vi har en soulsångare av världsklass här i landet lagom.

Texterna måste framhållas överlag, de får en att spetsa öronen och lyssna. Handlar alla om Svens erfarenheter så är de verkligen självutlämnande. Nu tror jag som det alltid brukar vara, att det rör sig om både dikt och sanning.

Ett spår avviker stilmässigt från övriga, Slow Suicide. Det doftar New Orleans och en träff med Dr. John.  Om inte konvolutet sade något annat skulle man lätt tro att kompet utgjordes av Rebirth Brass Band eller Wild Magnolias. Och texten är inget du reciterar för mamma.

Det här är Sven Zetterbergs bästa platta hittills. På listan ”Bäst just nu” seglar den upp i topp.

Bosse Majling

Knut Reiersrud 

”Gitar”

Jazzland 271 439-4

 

Det enklaste, eller kanske rentav enda raka, sättet på vilket man kan förklara denna annars i bluessammanhang väldigt udda platta, borde vara hur Knut Reiersrud själv väljer att uttrycka sig i texthäftet: Producenten och medmusikern Bugge Wesseltoft bad Knut Reiersrud att ta med sig några gitarrer till studion och sedan sätta sig för att spela avslappnat, som om han satt i sitt vardagsrum. Knut gillade idén och Gitar är resultatet.

 

Jag gillar idén. Visserligen verkar det av detta resultat att döma förhålla sig som så, att när Knut Reiersrud sitter och plinkar hemma, gör han det mycket i syfte att just slappna av. Jag tycker konceptet känns äkta, och därtill har han väl redan för länge sedan bevisat att han knappast behöver ursäkta sig för att göra en renodlad gitarrplatta.

 

Två spår skiljer sig från övriga nio på Gitar; de är blueslåtar och är föredömliga uppvisningar i just den genren. The hook, tio minuter av tung och suggestiv blues, samt en version av Hard times killing floor, som är den enda låten med sång och därtill en alldeles formidabel version av denna en aning utnötta låt. Men utöver dessa två spår låter det alltså klart annorlunda. Vissa låttitlar tycks skvallra om vad det rör sig om – ta t.ex. Waltz, Low swing, Spanking the plank. Är det verkligen låtar, eller inte snarare rena experiment med stilistiska uttryck? Själv skulle jag nöja mig med att säga att Knut Reiersrud inte lagt ner någon större tid på själva låttitlarna, så valslåten får t.ex. heta Vals, sedan är det slutdiskuterat. Visst avverkar han ett knippe olika stilar och visst byter han mellan många olika gitarrer, men det här handlar aldrig om att visa upp att han kan spela en massa olika saker, eller att han kan göra det på något särskilt avancerat sätt. Allt rör sig genomgående i en tämligen maklig fart och det som ligger ovanpå är för det mesta några hyfsat enkla melodier på gitarr. De snabba och distade solona lyser med sin frånvaro, kan man lugnt säga. Det som imponerar här är istället att han effektivt håller sig undan allt som gränsar till muzak, och håller intresset uppe enbart med uttrycket i sina fingrar. Jag säger inte att det är jätteroligt hela tiden, för det kräver en del tålamod att lyssna på, men han har en odiskutabelt uttrycksfull bluesig ton, och det förändras inte det minsta om han spelar folkmelodier eller annat. Wesseltoft har också sett till att ljudbilden lyfter fram såväl minsta anslag som minsta rörelse med handen eller slideröret över greppbrädan, så i det avseendet låter det helt perfekt.

 

Dock kan jag, som är lite yngre, tycka att melodin i Spanking the plank låter som TV-spelsmusik från 1980-talet, men därutöver upplever jag bara ett fåtal andra kortare dippar. Bortsett från det är Gitar en platta som imponerar – inte genom vad Knut Reiersrud kan göra med en gitarr, utan genom att han kan förlita sig så till den grad på känslan i fingrarna, vilket räcker åtminstone nästan hela vägen.

Oskar Majling

“JIMMY DAWKINS PRESENTS THE LERIC STORY”

Little Johnny Christian/Tail Dragger/Queen Sylvia Embry/Big Mojo Elem/Nora Jean Wallace/Vance Kelly/Sister Margo

Delmark DE 808

Legendariska skivbolaget Delmark i Chicago har gjort en välgärning genom att ge ut en samling obskyra singlar och dessutom fyra tidigare outgivna låtar inspelade på bluesmannen Jimmy Dawkins’ dåvarande bolag Leric i Chicago under första halvan av 80-talet. Bland artisterna märks Tail Dragger, Queen Sylvia, Big Mojo Elem och framförallt soulbluessångaren Little Johnny Christian, som undertecknad tillsammans med bandet Blues On the Rocks hade nöjet att samarbeta med under en kort turné i Sverige november 1990 och dessförinnan i Chicago 1989.

        På den här CD:n finns Johnny Christan representerad med fyra låtar, däribland en excellent version av Jimmy Dawkins-låten Luv Sumbody, som överträffar Dawkins egen version (som inte går av för hackor) med hästlängder. Ett annat kanonspår med Christian är Ain’t Gonna Worry About Tomorrow, som går i samma anda som Cummins Prison Farm. Även Big Mojo och Queen Sylvia gör bra ifrån sig på sina bidrag. Tail Dragger är ok, men tillför inte så mycket i sina starkt Howlin’ Wolf-inspirerade insatser.  

        För att återknyta till Little Johnny Christian så var det en mycket trevlig person med en lågmäld och ödmjuk framtoning och en STOR sångare. Vi träffade honom första gången på legendariska klubben Lee’s Unleaded Blues i Chicago 1989 och lirade lite när Johnny hade paus. Likadant gjorde vi på (numera avsomnade?) Brady’s på 47:a gatan, Chicago. Där fick vi stå bakom bardisken och spela för det var så trångt. Vi fick flera erbjudanden av arrangörer att spela på andra Chicagoklubbar på South/West Side, som Johnny dock tyckte var för ruffiga. Påföljande år i november 1990 fixade Scandinavian Blues Association, SBA, över Johnny till Sverige och vi gjorde några oförglömliga spelningar med Johnny Christian & Blues On the Rocks,  bl a på SBA:s årsmöte 1990 i Örebro. Där var det minst sagt hög stämning och Johnny gick till och med ut på trottoaren vid Storgatan med sin cirka 20 meters mikrofonsladd och sjöng.

        Vårt samarbete var tänkt att fortsätta, men Johnny gick dessvärre bort några år senare.

Thomas Grahn

GIL SCOTT-HERON

“I´M NEW HERE”

XL Recordings XLCD471

Sånär som på Spirit från 1994 är I’m New Here Gil Scott-Herons första skiva på 28 år. Journalister formulerar förklarligt nog detta som att han varit borta under hela den tiden och nu gör comeback, något han själv dock tyckte var en sällsam lustighet vid Stockholmsbesöket i våras: ”They said that I did that, but then, I disappeared… Do you know how hard it is to disappear?” Comeback eller inte, det låter annorlunda nu än vad det gjorde på de gamla plattorna. I’m New Here har ett överraskande modernt sound, men på ett bra sätt. Tvärtemot hur det såg ut för 25-30 år sedan när Gil Scott-Heron var en stark influens för framväxten av hela hiphop-genren, är det nu han som kan lockas att hämta influenser därifrån.  Detta måste man dock säga att han gör ytterst sparsamt och smakfullt. Det förekommer vissa samplingar och det lyser igenom lite i ljudbilden, men då mer som för att sluta cirkeln, och möjligtvis som en kommentar till hiphopen, snarare än att han skulle närma sig genren. Gils röst är mörkare, skrovligare och mer släpigare än tidigare, varför också de en gång rap-liknande dikterna/monologerna knappt ens vore möjliga idag. Texterna är personliga istället för politiska och framförandet betydligt mer lågmält. Det som bestått är slagkraften, auktoriteten i rösten och den poetiska skärpan i formuleringarna. Trots sina blott 28 minuter är detta en skiva som kräver tålamod och koncentration vid genomlyssning. Klarar man av den biten är det lätt en av årets bästa plattor.

Oskar Majling

Percy Sledge

”My old friend the blues”

Blues Boulevard 250246

Detta är en återutgåva av en relativt färsk CD med Percy, omdöpt efter Steve Earls countryballad, som är ett av skivans höjdarnummer. Ett bonusspår från 1994 har lagts till. Den gavs ursprungligen ut av Kalifornienbaserade Varese Sarabende tidigt 2004 och spelades in där i juli och augusti 2003. Den hade då titeln Shining through the rain, efter ett bidrag från Mikael Rickfors, Hasse Huss och Kee Marcello.

        Percy var då 62 år gammal. Jag köpte mitt ex då och tyckte det var överraskande bra. 10 år hade då gått sdan hans förra CD, Blue night. Även där medverkade Rickfors & Huss med titelspåret, så Rickfors, som även var med och sjöng på den, verkar vara en stor beundrare av Percys varma och innerliga, lätt tillbakalutade, countrysångstil. Även den spelades in i Kalifornien med samma producenter, Saul Davis och Barry Goldberg.

        På denna nya CD medverkar Percys upptäckare Quinton Ivey, till vars skivbutik/inspelningsstudio Percy begav sig mot slutet av 1965 eller början av 1966 för att göra en demosession. Studion låg i Sheffield, Alabama, och resten är historia. Inspelningarna gavs ut på Atlantic och nästan genast fick Percy en monsterhit med When a man loves a woman sommaren 1966. Atlantic gav ut 4-5 LP åren 1966-1970, alla inspelade och producerade av Ivey i Sheffield.

        Tyvärr har inte Warner återutgivit mycket med Percy, men när man nu börjat med nätta 5-CD-boxar med vinylreplikas av fina LP till ett förmånligt pris med Aretha Franklin och Otis Redding för att nämna några, hoppas jag innerligt att man ger även Percy Sledge den status han förtjänar.

        Gillar ni den här typen av lite sakral countrysoul med tonvikten på ballader, kan ni under tiden tryggt köpa My old friend. Percy och kompet är, liksom mixning och ljud, förträffligt och i gammal god anda. Percy kör på kompromisslöst i sin stil och bättre kan det inte bli. Åtminstone inte om man är ett gammalt fan och älskar den här typen av soul.

        Tilläggas kan att Quinton Ivey spelar piano, orgel och wurlitzerpiano och att vi får fem upptempolåtar och åtta ballader + bonuslåten. En speciell favorit är för mig Big blue diamonds, som jag tidigare hört Little Willie John göra en powerprestation med. Percy lyckas transformera den perfekt till sin stil och får den att glimra på ett annat sätt.

        Jag skulle kunna bre ut mig mer om musikanterna på skivan, medsångare etc, men det här är redan långt tillräckligt. Köp CDn i stället. Där står de nämnda. Förutsett att ni gillar denna typ av soul…

Bosse Jareborn

---

HENRY GRAY

Times Are Gettin’  Hard
Lucky Cat LC 1005 (56 min)

Sångaren och pianisten Henry Gray är en oldtimer i klass med Pinetop Perkins. Fyllde nyligen 85 år och några ålderskrämpor tycks inte han heller ha. Gray är en av de pianister som onekligen borde ha fått betydligt fler chanser att spela in plattor. Han var en av de pianister Howlin´ Wolf hade i sitt band, och vid sidan av Hosea Lee Kennard och Little Johhny Jones var han en av de bästa.

        Mitt första möte på skiva med honom var på dubbelplattan Swamp Blues, som släpptes på Excello 1970, där Silas Hogan, Whispering Smith, Clarence Edwards och Guitar Kelly också medverkade. Med åren blev det endast några få inspelningar, där jag håller albumet på Bluebeat från 1977 som ett strålande bevis på hans skicklighet. Så på ålderns höst kommer denna tunga platta med honom. Äntligen (för att använda ett känt utryck) får vi pianodiggare en underbar CD att gotta oss åt. Hans pianospel är kanske inte så värst varierat, med det sitter klockrent. Sången har sannerligen heller inte åldrats. Att leta favoriter från plattan är svårt, men valet faller nog på enorma Goin’ Downtown. Kompet varierar, en eloge vill jag ge till gitarristen Marty Christian, som skuggar honom fint. Tyvärr är munspelet lite påfrestande ibland. En hyllning till president Obama är med via svängiga Barack Obama Boogie. Hade skiva nått mig tidigare hade den gått spikrakt in på min fem-bästa-lista för plattor utgivna 2009. Detta är blues som värmer min själ.

Ingemar Karlsson

DOCTOR ROSS

The Harmonica Boss

Fortune FS 3011

En låt kan betyda så mycket. När jag första gången hörde låten Cat Squirrel var lyckan total, dels hade Thomas Magnusson vunnit sitt VM guld på 30 km skidor i Falun 1974, när låten nyss hade spelats i programmet Aftonblues. Båda dessa begivenheter hade bandats av mig på rullbandspelare. Numera lyssnar jag endast på låten som kommer från Charles Isaiah Ross, bättre känd som Doctor Ross. Ett enmansband som börjat hos Sam Phillips men sedan hamnat i Detroit. Denna utgåva tar med inspelningar han gjorde för Fortune och Hi-Q. Inspelningarna gjordes under de mest primitiva förhållanden man kan tänka sig, vissa av låtarna kan man tro är inspelade i en bunker. Men detta råa ekofyllda sound tar nästan musten ur en. De tidiga spåren från 1959-1963 är mest tilltalande där just Cat Squirrel är låten som aldrig dör för mig. Av samma åsikt var även bandet The Cream som gjorde sin version av låten. Vill ni ha en platta med ett ruffigt sound i sin renaste konst är det bara att beställa detta exemplar från Smokestack.

Ingemar Karlsson

David Avery

”Feel good for awhile”

Bonedog BDRCD 33

 

Några rader om denna förträffliga retrosoul-CD med riktiga instrument. Tolv låtar och speltid 50 min. Påkostat omslag med fin färgbild på Avery med gitarr. Han ser ut att vara runt de 30, och är en ny bekantskap för mig.

              En uttrycksfull chosefri sångare i tenorläget. Han omges av en rad utmärkta musiker och kördamer. Trummisen Brandon Barnes är värd ett hedersomnämnande, och är med på flertalet av låtarna. Han hörs och gör skillnad. Ävenså den utmärkte organisten Jim Britton.  Soundet påminner om Willie Mitchells Hi-sound från det tidiga 1970-talet. Bortsett från två mediokra ballader, som liknar muzak, får vi tio varierade låtar med varierande tempo. In between buses är en stämningsfull ballad med snyggt munspel, som för tankarna till Tony Joe Whites tolkningar av Aspen, Colorado och Wichita Lineman på dennes debut-LP. Borrow til morning för tankarna till tidig 60-talssoul (tänk Garnett Mimms). Stillsamt tempo och härligt retrokörande av damerna. I övrigt medium och uptempo med bra tryck.

              Klart, öppet ljud, där alla medverkande hörs tydligt, bra mixning och utmärkt producerat av kollektivet The Mojo Boneyard. En skiva som växer för var gång man hör den och en fullträtt för lilla indiebolaget Bonedog. Det tycker i alla fall en gammal räv som jag.

Bosse Jareborn

PS   Jag glömde nämna att åtta av låtarna är specialskrivna åt Avery av basisten Mike Sweeney. Han kan sin sak. Alla musiker och backup singers omnämns på omslaget. Föredömligt.   DS

REV. GARY DAVIS
Live at Gerde’s folk city

Stefan Grossman Guitar Workshop SGGW114/115/116

(54+49+62 min.)

 

Stefan Grossman gör sedan många år tillbaka stora insatser för att popularisera akustisk gitarrblues av det mera fingerfärdiga slaget. Han ger ut mängder av instruktionsböcker och video/DVD, men också en hel del skivor, såväl egna som med andra artister.

 

År 1962 var Grossman 17 år gammal och tillbringade mycket tid med gitarrstudier hemma hos Rev. Gary Davis i dennes hem i Bronx. Med sin Tandberg-bandspelare fanns han också på plats när Davis hade en veckas engagemang på Gerde’s Folk City i Greenvich Village. Rev. Davis’ manager uppmuntrade Stefan Grossman att spela in så mycket som möjligt ur den omfattande repertoaren, och Grossman fångade därigenom flera nummer som inte tidigare dokumenterats liksom några av Davis’ mera kända låtar.

 

På denna trippel-CD bjuds till exempel på Samson and Delilah och Say no to the Devil ur den religiösa sångskatten; humoristiska nummer som Come down and see me some time och Wouldn’t say quit; och instrumentala paradnummer som Twelve sticks. På Soon my work will all be done och medryckande Oh glory, how happy I am assisteras Gary Davis av folkmusikgruppen New World Singers, och några låtintroduktioner och anekdoter speglar Davis’ kommunikation med publiken.

 

På senare år har det getts ut en del livematerial med Gary Davis som varit undermåligt, men här är det bara att låta sig fängslas av en artist i utmärkt form. Rev. Gary Davis var vid inspelningstillfället 65 år och fortfarande en mycket kraftfull sångare och fingerfärdig gitarrist.

 

Rekommenderas varmt!

 

Charley Nilsson

 

 

Legendary guitarist/vocalist Guitar Shorty is a giant in the blues world. Credited with influencing both Jimi Hendrix and Buddy Guy, Guitar Shorty has been electrifying audiences for five decades with his supercharged live shows and his incendiary recordings. Like a bare knuckled boxer, Shorty strikes with his blistering, physical guitar playing and his fierce vocals, connecting directly with body and soul.

What really sets Shorty apart is his absolutely unpredictable, off-the-wall guitar playing. He reaches for sounds, riffs and licks that other blues players wouldn't even think of. Amazon.com says his guitar work "sounds like a caged tiger before feeding time. His molten guitar pours his psychedelicized solos like lava over anything in his path." The Chicago Reader declares, "Guitar Shorty is a battle-scarred hard-ass. He slices off his phrases and notes with homicidal fury. He is among the highest-energy blues entertainers on the scene."

        Through the years, Shorty has performed with blues and R&B luminaries like Ray Charles, Sam Cooke, B.B. King, Guitar Slim and T-Bone Walker. He started playing with these legends while still in his teens and recorded a handful of singles for a variety of labels and an obscure LP during the first 30 years of his career. After decades of paying his dues (like so many unheralded American bluesmen), it took a tour of England to establish Shorty's fame in his home country. His recordings since then all received massive critical acclaim, and his renowned live performances have kept him constantly in demand all over the world. His 2004 Alligator Records debut, Watch Your Back, became his best-received, best-selling album to date. His 2006 follow-up, We The People, won the coveted Blues Music Award for Best Contemporary Blues Album Of The Year.

        With his new CD, Bare Knuckle, Guitar Shorty has created an album that is as memorable for its defiant vocals and contemporary, socially conscious lyrics as it is for his trademark menacing, slashing guitar work and hard-rocking spirit.

        In a major feature in Texas Music Magazine, writer John Morthland summed things up perfectly, saying, "Axebuster extraordinaire Guitar Shorty is an old-school guitar showman. He plays with technique and flash, without ever sacrificing the passion. He's a blues-rock hero." Now, with Bare Knuckle, Guitar Shorty proves again that he is one of today's true, undisputed heavyweight champions of the blues.

 

STEVEE WELLONS with all Natural Ingredients  (Bonedog BRCD 35)

Stevee Wellons är en sångerska som sjungit i massa år och hör hemma i Pittsburgh. CDn innehåller nya låtar, som är skrivna av olika basister i hennes band och det påminner om Sharon Jones (från the Dap-Kings), men Stevees låtar är betydligt bluesigare.

        Hon sjunger om ”natural ingredients” och att hon älskar ”her mailman” eller att kreditkortet är ”a girl´s best friend when buying shoes”.

        Hon gör också fina versioner av Ann Peebles I´m gonna tear your playhouse down,  The Ambassadors I really love you och  CDns höjdpunkt, en cover på Nolan Porters If I could only be sure.

        En mycket bra CD med blues och soulblues.

 

MIGHTY MO RODGERS  Dispatches from the moon  (DixieFrog Records)

Det här är Mighty Mo Rodgers fjärde CD, och på den finns många intressanta låtar. Mighty Mo är född 1942 och hans tidigare skivor har haft oerhört intressanta låtar. Så även denna, men betyget blir inte lika bra som förr, då han har lagt in små spår av diverse olika saker mellan låtarna, såsom Neil Armstrongs tal till jorden efter månlandningen och diverse märkliga telefoninslag.

        Men CDn innehåller starka låtar såsom Blues for a blue planet, Dispatches  from the moon, Blues makes the world go round och Blues in the white house.  Koncentrerar han sig bara på musiken och lämnar sina övriga inslag därhän, så blir det fantastiskt bra.

        Bra CD med många fina låtar, men man får programmera bort de korta inslagen mellan låtarna.

 

CHICK WILLIS  Hit & Run blues  (Benevolent Blues)

Jag har en gammal LP med Chick Willis som heter Stoop down baby och den här CDn påminner lite om denna LP. Chick Willis är en veteran som hållit på med musik sedan 50-talet, då hans kusin Chuck Willis slog igenom med Hang up my rock’n’roll shoes.

        På den här CDn får man höra Stoop down low och några andra egna låtar. Han framför också Today I started loving you again av Merl Haggard, som jag tror även Sven Zetterberg har gjort blues av. Love to see you smile är en cover av ny blueslåt, som Joey Gilmore har gjort en bättre version av.

        Totalt sett en relativt bra ny blues CD, men som saknar de riktigt bra låtarna och riktigt stadigt blueskomp, men som i alla fall speglar vad som sker i dagens bluesvärld.

Dessa tre recensioner av Pelle Leuf

 

JENNY BOHMAN

“Coming home”

ROOTSY 029  (48 min.)

Grunderna till denna solodebut gjordes redan 2006 av Jenny och gitarristen och medproducenten Thomas Almqvist. Olika omständigheter har gjort att det tagit tid att få fram plattan. Den stora chocken var Thomas Almqvist plötsliga död i december 2008. Efter att allt jobb med plattan legat nere i ett halvår bestämde sig Jenny slutligen för att göra klart den.

Av plattans elva låtar ligger Jennys penna bakom tio. Den elfte är titellåten som skrivits av Thomas Almqvist, där han också visar upp lysande och välljudande toner från sin dobro. Det här är ingen renodlad bluesplatta, utan den vandrar också över gränsen till det som brukar benämnas singer/songwriter-tradition. Den är också överraskande lågmäld. Ni som väntar er munspelsös från Jenny får leta någon annanstans.

Vissa slingor och riff känns igen från diverse blueslåtar, men det är inget som stör. Lån av några takter är tillåtet om de används rätt och så är fallet här.

Texterna är genomarbetade och bra. Flera låtar rymmer betraktelser om detta med relationerna mellan man och kvinna, betraktelser med djup. Även döden behandlas, finstämt som i Waste och rått utifrån senare års vansinnesdåd i Billys Walk.

Jennys röst ger mig i vissa lägen en deja vu till såväl Memphis Minnie som Carole King. Det kan bara betyda en sak, det som hörs är grymt bra . Å det är ju vad Coming Home är.

Bosse Majling

SLIM’S GOSPEL TRAIN

Don’t wonder about Him

Plattform CD 01 (42 min.)

Jodå, det är gamle Per ”Slim” Notini som med övriga medresenärer på sitt gospeltåg nu gett ut en alldeles förträfflig CD med själfylld och svängig gospel!

Vi som köpte Magic Sams LP ”West side soul” kunde 1968 höra Per Notinis fina pianospel, då under pseudonymen Stockholm Slim. Hemma i Sverige fortsatte Per bland annat med egna bandet Slim’s Blues Gang (som släppt en EP redan 1964), han gjorde en platta ihop med Peps Persson, och han spelade gospelpiano åt Cyndee Peters. Längre fram gavs kassetten ”Slims puzzel” ut 1994 med sånger på svenska med tydligt kristet budskap, och sedan några år tillbaka leder Per den tio personer starka gospelgruppen Slim’s Gospel Train. Dessutom ligger han bakom flera utmärkta återutgivningar med klassisk svart gospel.

Gospel har i vårt land nästan enbart kommit att förknippas med körsång. Jag ser det därför som mycket positivt att den musikhistoriskt mer betydelsefulla och intressantare gruppgospeln här lyfts fram på ett föredömligt sätt: kraftfull och inlevelsefylld solo- och försång, härligt känslofylld stämsång, och till det ett stabilt, svängigt komp av Notini och hans medmusiker. Särskilt bör här nämnas den på fem nummer gästande saxofonisten David Wilczewski, som tyvärr gick bort i augusti 2009.

Efter en något svag inledning med spiritualen Wade in the water – som tjänar som något av en presentation av gruppens sångare – kommer en underbar version av Saviour don’t pass me by (sv. psalmen 211), med snygga växlingar mellan solisten Helena Rydh och de övrigas härliga stämsång, effektivt uppbackat av Slims pianospel. Temposkiftningen efter två minuter höjer temperaturen ytterligare.

Notinis egna Vardagsbur, som vi kunde höra redan på ”Puzzel”, är en sång med klart budskap till lyssnaren att söka ”först Hans rike och Hans rättfärdighet”. Per själv svarar för kraftfull försång med mycket gospelfeeling, och förträfflig stämsång backar upp liksom ett rejält gungande komp. Det korta predikandet i mitten av sången kan tyckas främmande för svenska öron, men är helt i linje med den svarta gospeltraditionen.

Även övriga nummer håller hög klass. Framförallt vill jag nämna Going back to the Lord agini, med kraftfull sång av trummisen James Bradley Jr och fina gitarr- och saxsolon; No not one med verklig gospelkänsla i stämsången; och den läckra, avskalade Don’t wonder about Him, med enbart Kristofer Sundströms bas som komp.

En långsam, innerlig version av He delivered me, där Helena Rydh än en gång visar sin storhet som gospelsolist, utgör en finstämd och passande avslutning på en omväxlande, värmande och känslofylld CD.

Charley Nilsson

FATS WALLER

The complete recorded works

Volume 6: New York, Chicago, Hollywood 1940-42

5 cd-box, JSP Records/total speltid: 5 tim 50 min

Medverkande: Eugene Sedric cl, ts, Albert Casey g, Slick Jones dr, Herman Autrey/John Hamilton/Benny Carter tr, Cedric Wallace/Slam Stuart string bass, Clarence Williams voc m fl

Dags att sätta tänderna i den sista och efterlängtade volym 6. Det har varit en lång och spännande resa med JSP’s ambitiösa utgivningar av Fats Wallers underbara musik. Omräknat till 78-varvare blir det över 300 st med musik på båda sidor, eller över 31 timmar underhållande, svängig, färgstark och rolig jazz!

Lieder Krantz Hall i New York med sin fina akustik har använts av t ex Ellington, Whiteman , Morton och nu även av Eddie Condon and his Band, vars pianist kallas Mauritz Waller (Fats son heter så). Det går inte att ta miste på att det är Fats på pianostolen, som bjuder på härligt svängande dixieland.

Guldkorn fattas ingalunda. Shortnin’ bread, som vår mest flugiga baron återbrukat till Mat, mat i sin Funny Boy är ett exempel. The gitterbug waltz är en slitstark Wallerkomposition, som Jacob Fischers Trio brukar spela och visst är det intressant att jämföra Fischers tolkning med originalet. Han brukar presentera den som den enda vals Waller gjort!

Ain’t misbehavin’ återkommer ofta i boxarna och på cd D hittar jag den fulländade versionen med tempoväxlingar som ger mig rysningar i hela kroppen. Benny Carter, Slam Stuart och Zutty Singleton medverkar. En annan hit, Come and get it, bidrog också till Fats popularitet. Eugene Sedric ger allt i ett oförglömligt tenorsaxsolo.

Det amerikanska skivmärket V-disc är representerat med fyra spår. V-disc exporterades under och strax efter andra världskriget till trupperna i Europa. Musikerförbundet gav tillstånd under förutsättning att originalmatriserna skulle förstöras efter kriget. Dock har diskofiler tack och lov räddat en del.

Denna box från JSP, som innehåller så mycket kärleksfull och god musik med bästa ljudåtergivning, finns knappast att köpa i vanlig skivhandel, men väl hos www.smokestackblues.com. Jag hyllar JSP för sin 30-åriga kulturgärning bäst genom att varmt rekommendera inköp av deras magiska Fats Waller-askar.

Lasse Seger

Black John

The soul of John Black

Eclecto Groove EGR CD 504

 

Black John med dopnamnet John Bigham har en musikalisk bakgrund inom många stilar, bland annat den experimentella jazzen. Exempelvis så spelade han rytminstrument i en av Miles Davis senare bandupplagor.

      Stilmässigt befinner sig den här plattan i en mix av hämningslös 70-tals soulfunk, funkig jazz och funkig blues kryddat med influenser från mer primitiv rapmusik och den lantliga bluesen. Det låter som en omöjlig kombination men Black John har fått ihop det.

      John sköter det vokala ypperligt. Han är också den som står för gitarrliret på plattan, med bra slide i några spår. Alla tolv spåren är bra original med angelägna texter från John. Titellåten Black John är en skön rytmisk funkorgie. Ever Changin´ Moods en funkig soulballad med gospelkänsla. Last Forever en blues med bra inledande akustisk slide och en refräng som andas soul.  Hip-hop-influenserna märks i I Knew A Lady. En av de starkare låtarna är soulbluesballaden Holiday Inn, med en text om ”drinking again and try to shake these blues”.

      Frågan är om detta är soul och blues för nästa generation eller är det helt enkelt tidlös soul? Kanske är svaret ja på båda frågorna?

Bosse Majling

 

OTIS SPANN

Otis Spann is the blues – Candid CCD 79001

Walkin´ the blues – Candid CCD 79025

The blues never die! – OJB/Prestige OBCCD 530

The blues it where it´s at – Beat Goes On BGOCD 221

Otis Spann blev drygt 40 år men hans insatser som pianist lär aldrig överträffas. Ett lysande exempel är att ta del av hans Candidinspelningar gjorda i New York 1960. Tillsammans med Robert Jr. Lockwood och St. Louis Jimmy skapade han denna atmosfäriska urladdning. Låtar som Walkin´ The Blues och Otis In The Dark är för mig några av de mest optimala inom pianobluesen.

        På plattorna The Blues Never Die och The Blues Is Where It´s At omger han sig med medlemmar ur Muddy Waters band, där han själv ingick åtskilliga år. Dessa skivor spelades ursprungligen in för Prestige 1964 resp Bluesway 1966, och båda håller mycket hög kvalité. På den första plattan bidrar munspelaren James Cotton med sång i fem låtar. Jag håller denna utgåva som den något vassare.

        Otis Spann rankar jag mycket högt, här finns oumbärligt material som bör ingå i varje välsorterad skivhylla. 

Ingemar Karlsson

”Blue shots” – fotografier av Erik Lindahl  (förlaget Journal)

Tillsammans med Hans Ekestang har Erik förgyllt Jefferson genom åren med sina fantastiska svart/vita foton. Här finns ett hundratal samlade på 148 sidor med förord av amerikanske författaren Nick Tosches och Nils Hansons träffande skildring av ett besök tillsammans med Erik på en klubb på Chicagos West Side. Mängder av starka bilder från små barer i sydstaterna, miljöskildringar – på det dagliga jobbet samt ”hemma hos” med familj. Erik har förmågan att fånga ögonblick utan att själv märkas, det gör hans skildringar så spontana och levande.

Hans Schweitz

---