Här en objektiv recension från Jan-Olov Svelander, Luleå:
Big James & The Chicago Playboys

Funkin´ Blues                         Jamot Music JM 1000-2         1998
If It Wasn´t 4 Da Blues                Jamot Music JM 1001-2         2001
Thank God I Got The Blues    Jamot Music JM 1004-2      2007

Ställer även jag in mig i de hyllningar Big James Montgomery & The Chicago Playboys rönt. Det här är tajt, groovy,  det svänger och det är bra. Bandet leds av sångaren och trombonisten Big James Montgomery och saxofonisten/sångaren, Charles Kimble. I centrum av dessa tre CD står även producenten Otto Dony Jr. Det märks att Big James som yngre influerades av James Browns scenframträdanden, och då speciellt bandets blåsare Maceo Parker, sax, och trombonisten Fred Wesley.

        Speciellt gäller det den första CDn, Funkin´ Blues. Det är den mest funkiga av de tre från öppningsspåret ” Da Blues Will Never Die”. Här finns ocså en version av Magic Sams All Of Your Love. Både Big James och Charles Kimble driver på, speciellt i de instumentala partierna.

        Den andra utgivningen, If It Wasn´t 4 Da Blues, rymmer mer av traditionell och soulig blues. Tillskotten av trumpetaren Kenny Anderson och nye gitarristen, Mike ”Priest” Wheeler, samt Joe Blocker, keyboards, lyfter bandet. Mer tryck, tajt, och djup. Big James sång kommer mer till sin rätt, speciellt i soulinslagen Gitarristen Mike Wheeler  får utrymme att briljera, t ex i Low Down Dirty Blues och Qualified 2 Satisfy.

        Den tredje skivan, Thank God I Got The Blues, är i mitt tycke den bästa. Hårdare producerad. Bandet rör sig bekvämare, mer tajt och sammansatt. Big James har utvecklat sången i de funkiga låtarna. Lyssna gärna på Make It Do What It Do. Det känns till och med lite rockigt emellanåt.

Kul att bluesscenen tagit till sig detta fina band.

                                                               Janne Svelander

Michael Burks

”Iron man”

Årets blues-CD redan här?!?

      Michael Burks senaste CD, Iron man (Alligator CD 4923), är en god representant för att vinna omröstningen om 2008 års bästa blues-CD. Den är oerhört bra producerad och Michael har sitt eget spelsugna turnéband med sig, som spelat tillsammans hundratals gånger. Det hörs att de känner varandra väl; Burks (vo/g), Wayne Shepp (org/pno), Don Garrett (bg) och ”Popcorn” Louden (dr).

      Låtarna är mycket varierade och de flesta skrivna av Michael Burks själv. Han gör också en fin version av Jimmy Johnsons Ashes in my ashtray.  Michael sjunger med en stämma som inger pondus och spelar gitarr influerad av Albert King, men han har hittat ett eget rockigare sound. Och kompet sitter som en smäck.

Pelle Leuf

SWAMP DOGG, BLAME IT ON THE DOGG – THE SWAMP DOGG ANTHOLOGY 1968-1978 (Kent Soul CDKEND 293)

De här 24 låtarna är ett smakprov på vad Jerry Williams, mer känd som Swamp Dogg, sysslade med under dessa tio år som soloartist, som producent, som skivbolagsägare och som låtskrivare åt andra artister. Å det är ett riktigt smaskigt smakprov som bjuds.

Vad sägs om en soulpärla med Arthur Conley inspelad 1973 för Capricorn, men utgiven först 1988 på Japanska P-Vine. Vem har sagt att Conley bara gjorde Sweet Soul Music? Eller att få höra balladsångaren Gene Pitney riva av en röjig pumpande rhythm´n´blues rökare som She´s A Heartbreaker. Det finns en hel del annat också  - en ZZ Hill i toppform, bra spår med Gary US Bonds, Drifters, Inez & Charlie Foxx och fynd som Helen Curry, C & The Shells, Eleanor Grant och Kenny Carter. Doggens egna solospår icke att förglömma. Hans version av Joe Souths Don´t Throw Your Love To The Wind har blivit min favorit.

Det mesta ramlar in i soulfacket men är samtidigt en provkarta på Swamp Doggs originalitet, mångsidighet och självständighet gentemot trender, bransch och allmänna tabun. Alla låtarna på plattan avviker en smula från den stilmässiga normen, ett resultat av att Swamp Doggs egensinniga touch funnits med vid skapandet.

BOSSE MAJLING

KOKOMO ARNOLD

The Essential

Classic Blues CBL 200023

En av de förnämsta mästarna inom bottleneckbluesen vill jag påstå var James ”Kokomo” Arnold, en artist ursprungligen från Georgia men verksam som grammofonartist 1930-1938, mestadels i Chicago för skivbolaget Decca. För mig är han en blandning mellan Casey Bill Weldon och Bukka White. Hans sätt att framföra bluesen är så intensivt både när det gäller sången och gitarrspelet, att det i dessa dagar är närmast omöjligt att kunna göra någon jämförelse med dagens representanter inom denna stil.

        För att få ut bästa möjliga av bluesen är det oerhört viktigt att gå tillbaka till rötterna och plocka fram de som lade grunden till dagens blues. Kanske Kokomo Arnold inte bidragit lika mycket som Patton, Blind Lemon och Robert Johnson till eftervärlden, men han var mycket skicklig och hans namn hör hemma bland legenderna. En värdig sammanställning har gjorts av Classic Blues, som också lagt med några spår där Arnold kompar Peetie Wheatstraw, Roosevelt Sykes, Mary Johnson, Alice Moore och Oscar´s Chicago Swingers. Här finns i stort sett det bästa med honom förutom debuten som gjordes i Memphis 1930, där han kallade sig Gitfiddle Jim; här finns 36 friska spår från en gammal trotjänare.

Ingemar Karlsson

Let the good times roll! På 1970-talet var zydeco hyfsat populärt i Sverige; Queen Ida spelade på festivaler och i folkparker, Rockin´ Dopsie tvingade nästan S/S Blidösund sända ut SOS-signaler, Idas brorsa Al Rapone höll i gång på Mosebacke, ja t o m Clifton prydde framsidan på DN vid sin spelning på Domino. I Louisiana frodas fortfarande zydeco, cajun och swamp pop. Så varför inte i Sverige igen, med den dragspels- och dansbandskultur vi har!?!

      Vi har etablerat kontakt med smått legendariska (startades 1956) Flat Town Music i Ville Platte, med etiketterna Swallow, Jin och Maison de Soul. Så nu kan vi erbjuda CDn till 120:- med Nathan Abshire, ”The Zydeco Sweetheart” Rosie Ledet, Boogie Kings, The Creole Zydeco Farmers, Joe Bonsall & the Orange Playboys, Texas nye zydecokung Big Red, Johnnie Allen, Rockin´ Dopsie, Cookie & the Cupcakes m fl. Många samlingar förstås; kolla i deras katalog på www.flattownmusic.com och hör av er vad ni vill att vi plockar hem.

      I Jefferson har från och till funnits artiklar om den här musiken, t ex i nr 126, ”Cajun – en introduktion”; nr 104 har zydecoreportage; dito i nr 82 och 88; Johnnie Allen i nr 82 och 84; Nathan Abshire i nr 54 (och 84). En del av dessa musiker spelade även in för Goldband Records, som Jefferson skrev om i nr 146.

      Bon ton roule!

Sharon Jones And The Dap-Kings

Dap-Dippin´ With … Sharon Jones And The Dap-Kings  (DAP 001)

Naturally  (DAP 004)

100 Days 100 Nights  (DAP 012)

Det har på sistone gått inflation i utnämningen av souldrottningar och då företrädesvis inom det som fått etiketten retrosoul. Europeiska ”hopp” som Amy Winehouse, Joss Stone och Duffy har poppat upp och utmanat etablerade amerikanska souldivor som Angie Stone, Erykah Badu och Mary J Blige.

        Efter att ha lyssnat igenom dessa tre plattor med SHARON JONES & THE DAP-KINGS står det solklart att souldrottningen just nu finns i Brooklyn, New York. Övriga nämnda får snällt rätta in sig i bakgrundskören bakom originalet; SHARON JONES. Jag skriver originalet för det här är varken retro eller modern southern soul utan kort och gott SOUL och tidlös sådan. Bandledaren i Dap-Kings, och tillika bolaget Daptones starke man Bosco Mann, väljer att kalla det ”Dynamite Soul”.

        Vokalmässigt manglar hon det mesta inom dagens soul. På debuten går hon till attack som en machete med rå dansant soulfunk, uppbackat av ett tungt - mycket tungt - studioband i ryggen. Det är ingen tillfällighet att Al Green lånat in blåsarna till sin senaste CD. Något tätare än Dap-Kings har inte hörts sedan the JB´s superupplagor täckte upp bakom James Brown.

        Tvåan och trean är något mer producerade och med funkinslagen nedtonade. På speciellt trean är vissa ojämna och skarpa kanter bortslipade. Det är dock inget som äventyrar den höga kvaliteten. Några sköna soulballader slinker till och med igenom.

Bosse Majling

HOWLIN` WOLF

Memphis Days The Definitive Edition, Vol 1&2

Bear Family BCD 15460 , BCD 15500

När Bear Family släppte dessa två plattor kunde man andas ut. Jakten på Howlin´ Wolfs inspelningar i Memphis var över. I åtskilliga år hade man jagat diverse skivor för att hitta något nytt med honom. Här får ni ta del av ett fantastiskt material från den i min smak bäste bluesartisten genom alla tider. Tänk att ha fått sett honom agera i Sam Phillips lilla skivstudio, vild som en grizzlybjörn framför mikrofonen. Jag tror inte Elvis var i närheten av de höftrörelser Wolf gjorde, när han släppte loss; lyssna bara på ”Howlin´ Wolf Boogie”. Kanske lyckades Chessbröderna tämja honom något, när han kom upp till Chicago, men här är han mer vild än tam. Två plattor som absolut måste finnas i varje bluesdiggares skivhylla.                                                                                                       Ingemar Karlsson

 

Tre Delmark-pärlor

Chicagos tuffaste bluesband under 50-, 60- och början av 70-talet var trion från Turner´s Blue Lounge på sydsidan. Här huserade nämligen J. B. Hutto & The Hawks. Hökarna bestod av den fantastiska duon Herman Hassell på tung bas och Frank Kirkland, som med sina drivande trummor lade ljudmattan till J. B.´s starka sång och elaka slidespel. Ibland blev hökarna en kvartett, som förutom J. B., bestod av Lee Jackson på gitarr, Elbert Buckner på bas och Bombay Carter bakom trummorna. Men jag håller nog den förstnämnda trion som den häftigaste.

        Det är en gåta varför Delmark väntade i över 30 år på att släppa Stompin´ at Mother Blues (DE-778), som är något av det bästa i genren. Hawk Squat (DD-617) når inte samma höjder, mycket p g a att Herman endast medverkar på ett spår. Slidewinder (DD-636) rockar på med ovan nämnda kvartett av hökar. Tre kanonplattor, där DE-778 blir ett snäpp vassare än de två andra.

Hans Schweitz

Foto Greg Roberts/ctsy Delmark Records

Last Buzz  har tre färska releaser..

      Slowburn, med Bring it on (BUZZ 8047), är en mix av amerikansk folkmusik, country, southern rock och blues. Råare och blåare än deras debutskiva enligt pressreleasen, mycket tack vare nye gitarristen, Göteborgsprofilen Kalle Ruuth.

      Night-shift at the Factory (BUZZ 8048) är nästa CD med – enligt pressreleasen – ett gäng blueshjältar i Göteborg, Voxhall Blues. Namnet är en klurig sammanblandning av två engelska kulturfenomen; bilen Vauxhall och gitarrförstärkaren Vox.

      Livin´ the wild life (BUZZ 8046) är svängiga R&B-bandet Interstate 40 Rhythm Kings uppföljare till Knocking at your front door, som kom 2005. Livin´ the wild life kommer att släppas 8 april.

Jag har två favoritband i Chicago: Mississippi Heat och Big James Montgomery & the Chicago Playboys. Mississippi Heat har Smokestack redan skivor med (Delmark Records och CrossCut Reocrds). Vi är väldigt glada att nu kunna presentera det andra bandets skivor. Visserligen har vi till och från haft en samlings-CD utgiven i Frankrike på Isabel, men det här är första gången Chicago Playboys skivor på James´ eget skivbolag Jamot Music blir tillgängliga i Sverige (och i Europa via CrossCut) genom Smokestacks försorg.

        The Chicago Playboys är en supertajt groovy funky bluesmaskin, som leds av trombonisten och sångaren James Montgomery och saxofonisten/sångaren Charles Kimble. De två har oavbrutet spelat tillsammans sedan 1990, när de möttes i sångaren Little Johnny Christians band The Chicago Playboys. Efter Christians död 1993 fortsatte Big James att leda bandet och genom åren har de kompat Buddy Guy, Son Seals, Tyrone Davis, Otis Rush och många fler. Som The Chicago Playboys Horns har Big James och Charles kompat på otaliga skivinspelningar. De två är motsvarigheten till The Memphis Horns (Wayne Jackson & Andrew Love). Övriga Playboys är f n Joe Blocker, kbds/vo; Mike Wheeler, gtr/vo; Larry Williams, bgtr; och Cleo Cole, dr/vo. På nya skivan gästar Joanna Connor med slidegitarr på en låt.

        Utöver deras alldeles nya CD Thank God I got the blues tar vi även in hans två tidigare, Funkin´ blues och If it wasn´t 4 da blues. Jim DeKoster i Living Blues: ”This CD (If it wasn´t…) joins its predecessor (Funkin´ blues) among the essential Chicago blues releases of the last several years.” Om den nya CDn skriver Living blues: “…the best looking and sounding disc of Montgomery´s career.” Mike Stephenson i Blues & Rhythm om Thank God…: The band is a hotbed of talent and feature some outstanding and young Chicago blues talent - - - So, go and get this splendid CD is my recommendation to you.”

        Genom att vi handlar direkt av Big James, kommer vi att kunna hålla ett mycket bra pris. Kolla gärna vidare på www.bigjames.com.