”Been down south” – för att travestera R.L. Burnside Äntligen! Tillbaka i Memphis och Mississippi efter 18 år. Tre höjdpunkter: att få återse Sam Carr, Dorothy Moores födelsedagsparty i Jackson och gudstjänst i New Prospect Church of God in Christ i Memphis. Resans högsta prioritet var att få hälsa på nu 82-årige trumlegenden Sam Carr (ex Jelly Roll Kings, The Delta Jukes m fl; son till Robert Nighthawk), som jag träffade första gången 1974. Resekamraten Peter och jag tillbringade 1½ timme hemma hos Sam, där han berättade om gamla tider; bl a hur han var en mästare på att hantera en kniv i självförsvar! Dagen därpå spelade han några låtar med sitt gamla band på Arkansas Blues & Heritage Festival i Helena, och blev hyllad av folkmassan. Födelsedagspartyt var en total överraskning. Vi kom till Carol Marble (Mississippi Delta Blues, Inc.) i Indianola en måndag utan större förväntningar på någon live blues/soul. Varpå Carol frågar om vi kunde tänkas vara intresserade skjutsa henne till Jackson, där hennes gamla vän Dorothy Moore fyllde år! Dorothy är en av mina favoritsångerskor, ska ni veta (Misty blue från 1974 är en av soulmusikens verkliga klassiker). ”Den gitarrspelande ädelpotatisen” (för er som hängt med Jefferson sedan nr 28) King Edward var bandledare, och av många gästframträdanden märktes sångerskan Pat Brown (Equal opportunity). Sunday church service ordnade Memphis Gold (Åmål BF -06, Mönsterås BF -07) vars bror Jonathan Chandler är vice pastor i denna lilla musikinriktade kvarterskyrka (Hammond B-3 med Lesliekabinett, elpiano, gtr, bgr, dr, kör). Fest – och allvar – i Kapernaum! Resans prioritet nr 2 var att få se live southern soul/blues, men snacka om subkultur: I stort sett det närmaste vi kom, var nära vi missade en jättegala på ett casino i Tunica med en dag. Men andra toppar var lilla funky baren/restauranten Callie & Burnside i Memphis. En DJ spelar southern soul, och folket i kvarteren runt om förtränger ekonomiska bekymmer och vardagstristess några kvällar i veckosluten. R.L. Burnsides äldste son Melvin och frugan Callie har 3 år kvar på ett 5-årigt leasingkontrakt. Skit i KFC (Kentucky Fried Chicken) om ni hinner åka över, innan kronan sjunkit till havets botten gentemot dollarn: Callie gör det KFC, McDonalds etc inte fixar; fried catfish och pig ear sandwiches. 1243 Walker Avenue är adressen. Peter och jag besökte R.L. Burnsides grav ca 18 miles öster om Como, MS. Vägbeskrivning finns i 2008 års edition av Blues traveling: The holy sites of Delta blues av Steve Cheseborough. Läs noga, för det är inte helt lätt att hitta. Spana efter vägskylt till Piney Point (ej omnämnd i boken). Stor hjälp hade vi av Larry Chambers på Ecko Records (se intervju med honom i senaste numret av Jefferson) att komma till svarta soul/bluesklubbar i Memphis. Stora eleganta CC´s Blues Club, 1427 Thomas St., är absolut värd ett besök. Otroliga scener utspelade sig framför våra ögon, när sångare och fans gick i clinch. Man kan förstå varför ”security” kom fram och förbjöd fotografering. Thomas Street är förresten en del av Highway 51, som man kan åka ända från New Orleans norrut, om man har tid att stanna för alla rödlysen. Som den gamla landsväg den var slingrar den sig genom Memphis. Fortsätter man Hwy 51 (Thomas Street) norrut från Memphis kommer man till villaförorten Millington. Där finns Memphis´ enda vingård, och där bor professorn och bluesmusikern David Evans. Vi träffade David och såg honom spela vid en musikfest på vingården. David är årligen i Europa på spelningar och seminarier, men har inte varit i Sverige sedan 1980, då han var här med Mississippi Drum & Fife Band. När får vi se David i Sverige igen? Pratar man Memphis och blues kommer man naturligtvis inte förbi Beale Street, men den turistfällan/fållan är en rätt trist upplevelse. Värt ett besök är däremot Center for Southern Folklore (www.southernfolklore.com). Judy Peiser är ledaren, fullständigt dedikerad musiken och folktraditionerna som centret verkar för. Vid en konsert där såg vi Daddy Mack Blues Band, Memphis´ kanske bästa traditionella bluesband f n. I Memphis finns ju också Staxmuséet, men det hann vi inte med. Very nice var det att träffa Bert Deivert, i Karlstad boende mandolinspelar och gitarrist, som spelade på festivalen i Helena och lite runt om i Mississippi, när vi var där. Samt att kvarta en natt hos min efterträdare som redaktör för Jefferson (och sedermera redaktör för Living Blues), Scott Barretta. Vi hade tillfälle att bevista avtäckningen av en minnestavla över Harold ”Hardface” Clanton i Tunica. Clanton var en legendarisk lokal entreprenör och gambler och den förste svarte miljonären (sägs det) i området. På minnestavlan finns ett foto på Wiley Galatin, musiker i Tunica, taget av Hans Andréasson 1974! Tack Scott, för din insats där! Hans, Hasse Schweitz och undertecknad träffade faktiskt helt kort ”Hardface”, men omständigheterna gjorde att vi inte hann fotografera honom. En märklig situation: 1990 var Erik Lindahl och jag de enda vita på Red´s, en juke joint i Clarksdale. Under festivaltiden i närliggande Helena var stan och Red´s översvämmat av vita bluesentusiaster från när och fjärran och knappt en Afro-American sökte sig till Red´s. Big Jack Johnson spelade med ”Hound Dog Taylor-sättning” (dvs 2 gtr, dr) och det var onödigt bra, mycket beroende på Bobby Gentilos kompgitarrlicks. Big Jack har en ny CD ute, som vi ska försöka plocka in. Ont om soppa tvingade oss av Interstaten in i samhället Hazelhurst, och – hey, lawdy mama! – det var ju här Robert Johnson föddes. Hans minnestavla finns på refugen mellan körbanorna på Main Street framför the Copiah County Courthouse vid ”town square”. Det var där Robert Johnson gifte sig med Calletta Croft 1931. Det nyligen invigda B.B. King-muséet i Indianola var mycket imponerande. Även The Blues Museum i Clarksdale imponerar. Det ska dessutom stängas något halvår, för att byggas ut för att rymma ännu fler samlingar. Bluesen som musik och kultur uppmärksammas kontinuerligt mer och mer runt om i Södern. Många minnestavlor och gravstenar sätts upp; se www.msbluestrail.org. Vi närvarade även vid premiärvisningen av videon M for Mississippi på en biograf i Clarksdale. Med musik och intervjuer dokumenteras ett antal musiker i sina hem och spelställen. Vi får in DVDn och CDn så småningom. I foajén spelade T-Model Ford, Cadillac John, Bill Abel och Bert Deivert. De tre förstnämnda medverkar i filmen, medan stackars Bert, som bor i Karlstad, var diskvalificerad. www.mformississippi.com Det fantastiskt trevliga boendet på Shack Up Inn, Hopson Farm (www.shackupinn.com) utanför Clarksdale, måste också nämnas. Ett gammalt bomullsspinneri (cotton gin) som gjorts om till hotell, och dit man fraktat gamla slav- och arbetarbostäder (”shotgun houses”) från plantager runt om. Vi bodde i The Cadillac Shack. Fråga delägaren Guy Malvezzi, så kanske du får låna hans väderbitna Cadillac 1969 för en åktur ($10 för en dag). En av dagarna var det Pinetop Perkins Homecoming Day (varje år i anslutning till festivalen i Helena), med Pinetop (nu 93 år) och massor av musiker som lirade. En lössläppt Michael Burks i fritidskläder spelade och sjöng som en gud i ett jam. Han jammade ihop med en 17-årig svart kille från St. Louis, Marquise Knox, som kanske är det största fynd jag sett i den åldern. Han behärskade sång/gitarr/munspel till fulländning. Enligt Bruce Iglauer är han en stor talang, som behöver lite starkare låtmaterial. Det ryktas dock att han redan gjort en inspelning för Acoustic Sounds i Kansas City. Kom ihåg var ni läste om Marquise Knox första gången! Logi i New Orleans: Norska Sjömanskyrkan! Billigt, bra och centralt. Och inget dricks ville dom ha. Annars är det kutym med 10-15% i de flesta sammanhang. (Tack till mina kunder Holger & Lars för tipset.) Äta i New Orleans: Praline Connection i början av Frenchman Street öster om French Quarters. God typisk Louisiana cuisin och supergott kaffe. Listas dock under ”Soul” i gratistidningen Offbeats restaurantguide. Äta i Memphis: Gus´s World Famous Fried Chicken, 310 S. Front St. (tack Bert D för tipset). Kul med svenskt besök, tyckte vår servitör, som köper snus från Sverige via internet. Kaffe i Indianola: hos ”Blues Mama” Carol Marble på Mississippi Delta Blues, Inc. När hon hälsar på sin make, som har sitt arbete på Jamaica, har hon med sig exklusiva kaffebönor hem. Coffee out on the road: McDonalds har faktiskt gott kaffe. En Small pappmugg är ungefär som vår ”tretår”. En Medium kör man många extra miles på. Large vågade vi aldrig testa; det hade förmodligen slutat på sjukhus. Tommy