Barbecue hos Tail Dragger.

 

Bokar flyg gm Seat24. SAS, 4915:-/pers.

Askmolnet från Eyjafjallajökul på Island oroar, men vi kommer iväg ca 13.30, bara 3½ timmar efter ordinarie avgångstid, den 23/4.

 

Fr 23/4: Landar O´Hare 3:50pm. Gold Club Member hos Hertz funkar inte, men inga problem få ut vår Kia compact 4-dörrars.

          Efter en del felkörningar när vi försöker följa Bruce Iglauers anvisningar från flygplatsen, anländer vi till slut till Alligator Records, 1441 W. Devon, där Bruce möter oss, och vi åker omgående hem till honom på 6249 N. Magnolia, bara 5-6 kvarter bort. Han har en av de två bilplatserna i gränden bakom huset uthyrd, så han har fixat ett p-tillstånd, så hans bil kan stå på gatan. Vi får bo hos honom första veckan (senare förlängt en weekend; se nedan).

          På flygplatsen konstaterade vi att Leifs mobil inte funkar med det amerikanska tele-nätet, när vi försöker ringa Bruce. Så efter ett par dagar köper han en cell phone i pakistanska kvarteren på Devon.

          Bruce har fått en propå från texasgitarristen Shawn Pittman att denne spelar på Dick´s Last Resort (granne med House of Blues). En helcrazy restaurang, där Pittman lirar med basist och 17-årig son på trummor, inför totalt ointresserade gäster, och där personalen sätter på oss knasiga pappershattar och dito förkläden. Shawn och basisten kommer ner till vårt bord i pausen och snackar en stund. Han har förhoppningar att intressera Bruce till en skivdeal.

          Därifrån till Kingston Mines, och ser ett set med Mem Shannon & The Membership Band från New Orleans. Efter ett tag måste jag gå runt i lokalen för att inte somna på stolen, och vi åker hem och kommer i säng vid midnatt.

 

Lö 24/4:  Köper varsin 3-dagars CTA ticket för 12 dollar, och tar Red Line (”the El train”) till loopen. Handlar på Jazz Record Mart, 27 E. Illinois, och pratar med Bob Koester en stund. Har ett ex av Erik Lindahls bok Blue Shots som jag ska kränga till butiken. Begär $18, men tvungen gå ner till $12 för att dom ska ta den!

          Dick Shurman och Nora Kleine kommer till Bruce vid 6:40pm och vi åker till Little Smokey Smothers, 3502 W. Columbus (sydvästsidan) och jag betalar honom $600 inkl frakt $50 för 55 ex (varav tyska postorderfirman CrossCut ska ha 30) av den CD Elvin Bishop och Dick Shurman producerat, Chicago blues buddies. I samma småhus bor en niece, Rita, med make (?), dottern Sharnice m fl barn samt Lee Shot Williams. Lee Shots syn försämras stadigt, liksom hans hälsa. Jag frågar Lee Shot om han ska gå i kyrkan nästa dag, och vi blir inbjudna att följa med.



Little Smokey Smothers och Dick Shurman.

          Därifrån åker vi tillsammans med Dick och Nora till Lee´s Unleaded Blues, 7401 S. Chicago Avenue. Sir Walter Scott & The New World Band (se Blues & Rhythm nr 249) med Sherman ”Moody” Thomas på vocals lirar, när vi anländer. $5 i entre och byst med folk. Supertajt band (RonRon, keys, Scott på gtr, bgtr, och Terrence Tman Williams, rocksteady pådrivande trummis) och Thomas bra sång. Stark soul/funk. Efter paus sitter musiker in; Chris Christmas, bluesig gitarrist/sångare, och Tré, som är kanon! Ett set återstår, när vi går 01.30, men Dick & Nora vill åka (dom har lååång väg hem till  Warrenville/Aurora) och dom ska ju skjutsa hem Leif och mig först. I säng 02.

          Några dagar senare kommenterar Nora hur impad hon var av barpersonalens effektiva sätt att jobba; en tjej sköter kassan och två baren/serveringen (+ en entrén).

 

Tré på Lee´s Unleaded Blues, min favoritbluesbar alla kategorier.

Sö 25/4:  Vid 10-tiden åker vi till Smokey Smothers för att slå följe till kyrkan. Smokey har ändrat sig och ska med. Kyrkan (metodistkyrka) heter Temple of Promise Apostolic Church, 9407 S. Trumbull, Evergreen Park. IL. Vi åker i två bilar; Rita + maken Al, Aaron, Smokey, Lee Shot och vi (barnen är redan i kyrkan). Ritas syster Rhonda ansluter i kyrkan, där söndagsskolan håller på att avslutas. Enda instrument är en yngling som spelar trummor. Musik spelas också på video. Det är ingen gospelkyrka, och en besvikelse musikmässigt, men ändå intressant att närvara. Rita berättar att alla är släkt; en ”familjekyrka” med bara 23 medlemmar (exkl barn)!

          Efter gudstjänsten tillbaka till Smokeys hus, där vi bjuds stanna på middag, men vi tackar nej. På kvällen är vi trötta och kan inte bestämma oss för att åka någonstans, så det blir hemmakväll med Bruce.

 

Må 26/4:  Tåget (Red Line från station Granville) downtown till Blues Heaven Foundation, 2120 S. Michigan, vilket är Chess´ gamla lokaler. Tittar på 45 min. video, som inte har så mycket nytt att erbjuda, och går sedan runt i lokalerna – eller lokalen snarare; muséet är inte stort.

          Åker Red Line till ändstationen vid 95th Street. Går en sväng där i villaområde; svart på ena sidan Dan Ryan Expressway, mer vitt/latino på andra sidan. Tillbaks hem, där vi käkar på pakistansk restaurant på Devon. Ringer Tail Dragger och stämmer träff med honom på kvällen på Lee´s Unleaded, för att överlämna Erik Lindahls bok till honom.

          Lee´s Unleaded Blues är det ”premiär” för Billy Branch & The Sons of Blues (Ariyo, kbd; japan som var med Otis Rush i Europa 1998; Dokta Rute (a.k.a. Roy Hytower), g/vo; Nick Charles, bg; Moses Rutues Jr., dr), sedan deras vanliga måndagsgig på Arti´s upphört (åtminstone temporärt) sedan baren blivit av med spritlicensen. Entré $5. Tail Dragger med fru Bertha är där, och han gläds över att se sig själv i Eriks bok.

          Just denna kväll är det annonserat med ”Special performance: Be a part of documentary featuring African Bluesman Roland Tchakounte”. Han är från Kamerun/Paris och gör två blueslåtar med bandet helt ok, som alltså filmas. Dokta Rute, som är en veteran på Chicagos bluesscen, gör bra solistinsatser. Efter paus är det en strid ström av gäster med bandet: Johnny Drummer (Rockin  in the juke joint kanon!), Gloria Thompson-Rodgers, Tail Dragger & Rockin´ Johnny, Solomon King  (vit ok snubbe, vo/g), Reginald Cooper, hca/vo med Shade tree mechanic + en låt (med på Severn Records´ Chicagomunspelsprojekt), Tré, samt de två unga japanskorna Ayako på altsax och Yuko ”Miss Lazy Yu” Kido på munspel. Dom är förbluffande bra!!



Billy Branch & the Sons of Blues; fr v Dokta Rute, Moses Rutues Jr., Branch, Nick Charles.

 

Ti 27/4:  Leif besöker The Museum of Science & Industry, medan jag väntar utanför och under tiden kollar på USA:s första dieseldrivna tåg, som är uppställt i entréhallen, och en intressant video om dess historia. Sedan tar vi lokalbuss till DuSable Museum, som bl a har en mycket intressant ”Chicago blues expo” just då. Vi tar en promenad tillbaka till det första muséet, där vi har bilen parkerad för $16 i P-hus. Men det blir gratis då personalen väntar på oss, för dom har just stängt, och när vi blir utsläppta är det ingen som tar betalt!!

          Vi berättar för Bruce att bluesexpon skyltar med en av Hound Dog Taylors gitarrer, vilket gör Bruce ytterst upprörd, då han har den ena och den andra har han donerat till The Rock´n´Roll Hall of Fame. Vi kommer så småningom fram till att det rimligtvis är en av samma modell på expon. Senare plåtar Leif och jag varandra med Hound Dogs och Sumlins gitarrer på Bruce´ veranda.

          På kvällen till Kingston Mines, där Quintus McCormick Blues Band spelar. Han har just fått ut sin debut-CD på Delmark. Skicklig gitarrist men tråkig som artist och dito band (ts, kbd, bg, dr), som ligger på samma ljudnivå hela tiden utan någon dynamik.

          På andra scenen är det Joe Barr & Soul Purpose (Charles Crane III, g, Lovely Fuller, bg, Shaun Scott, dr). Barr sjunger bra i Walkin´ the back streets and cryin´ m fl.

          Över till B.L.U.E.S. on Halsted, tvärs över gatan: Toronzo Cannon gör bara ett par låtar, innan han lämnar över till en vit larmande gitarrist och svarte munspelaren Russ Green, som också medverkar på ovannämnda Severn-munspelsprojekt. Oinspirerat. Tröst är att Bruce skrivit ”passérsedlar” åt oss till båda ställena, så kvällen blir rätt billig. Hemma ca 01.

 

Ons 28/4: Leif försöker få ordning på vår inköpta cell phone och ”messa” till Sverige. Han blir tokig på alla svårförståeliga instruktioner och samtal för att få hjälp.

          Likaså försöker han få info om Amtraks ”blueståg” från New Orleans till Chicago, som han är intresserad att åka med, men det är omöjligt att få relevant information – inte ens med Bruces hjälp – varför han efter flera dagars försök lägger ner projektet.

          Åker inåt stan. På Lake Shore Drive blir vi passerade av en bil i filen utanför oss i god fart. Leif noterar att det är Bruce´ bil (!), så Leif gasar på och kör upp jämsides och vi försöker påkalla Bruce´ uppmärksamhet, men han pratar koncentrerat i sin cell phone och ser inte åt vårt håll. Jag tar ett par bilder, och vi ger upp jakten. På kvällen visar vi honom fotona på en ”crazy driver” och han instämmer bara att det finns en del sådana. Han ser lite fåraktig ut, när vi påtalar att det ju är han själv!

          Bruce har hört en musiker nämna att en Pentacostalkyrka långt ner på sydsidan har ”sacred steel”-gitarrist. Vi åker ner och rekar, men kyrkan är stängd. Vi noterar tel.nummret som står utanför,  och ringer för att höra om det finns möjlighet att besöka dem på söndagens högmässa. Det är dock telefonsvarare och ingen ringar tillbaka till oss under veckan, så vi avskriver detta uppslag.

          Kryssar runt på West Side och äter god lunch på Wallace´s Catfish Corner, 2800 W. Madison (773-638-3474). Tail Dragger skulle ansluta, men blir försenad. Det visar sig att han kommer dit först när vi åkt, trots att vi försökt vänta in honom.

          Åker till hotellet vi ska bo på, Chicago South Loop Hotel, för att skjuta på incheckningen tre dagar, då vi får stanna längre hos Bruce än planerat. De kan dock inte ändra bokningen, då den är gjord ”pre-paid”, utan hänvisar oss till Expedia. Vi ringer Expedia, men det funkar inte ringa long distance till dem av någon anledning.

          Vi hittar inget superintressant (t ex är For The Good Times Lounge stängd för renovering), och vi är för sega för att åka långt söderut, så hemmakväll med Bruce igen. Vi försöker hjälpa honom hjälpa en bekant att utröna om Arthur Petties spelade in en förlaga till en av Robert Johnsons låtar.

 

To 29/4:  Efter 100 bedrövelser lyckas vi – via hjälp både av Leifs nuvarande och ex flickvän!! – komma i kontakt med Expedia i Norge! Otroligt nog funkar det att boka om hotellet från 30/4 till 3/5. Bruce åker till Jo i Milwaukee över weekenden, så vi kan stanna extra dagar hos honom.

          På väg till Delmark Records, 4121 N. Rockwell, stannar vi i Andersonville och besöker The Swedish-American Museum Center.

          Kl 13 lunch med Kevin Johnson,  som sköter marknadsföring på Delmark, och vi pratar även med Bob och Sue Koester, och hejar på Frank, som expedierar orders. Kevin har jobbat 5 år på Delmark, men det är dåliga tider, och funderar på att börja boka artister. Mycket trevlig kille.


Bob Koester och Leif. Bob kämpar på med världens äldsta bluesskivbolag. Hur länge kommer han att orka?


          ”Hem” igen, där vi sitter på verandan i det sköna vädret och dricker öl, läser och skriver.

          Till Buddy Guy´s Legends, där det är en Otis Rush-hyllning med anledning av hans födelsedag. På Delmark var dom osäkra om Otis skulle komma, och det gör han inte. Spelar gör Mark Hummel & The Blues Survivors feat. Rusty Zinn. Andra set spelas i stort sett bara Otis Rush-låtar, med inhopp av Billy Flynn (imponerar!), Dave Specter, Rockin´ Johnny Burgin och Billy Branch (mycket glöd i spelet).

          Till Kingston Mines, dit Bruce åkt för att träffa och höra västkustgitarristen James Armstrong, men Armstrong har bara 15 min. kvar på sitt andra set, och sedan ska Joanna Connors göra ett set, innan Armstrong gör sitt sista, så vi går inte in (entrén är $15).

 

Fr 30/4: Lunchkonsert med Lurrie Bell solo på Legends. Vi kommer lite sent och det är inte många själar där; 10-15 pers. Men Lurrie är i fin form och fortsätter glatt att lira efter att han på papperet skulle slutat (2pm), på slutet med komp av sin basist Melvin Smith. Lurrie drar, som sagt, över tiden (vilket tydligen inte är så ovanligt för dessa lunchkonserter), för nu anländer Eddie C. Campbell med fru Barbara och sätter sig vid bordet bredvid oss. Vi kommer i samspråk med dem, och när Lurrie drar igång igen, bjuder han upp först Barbara på scenen för att göra ett par duetter, och sedan gör Eddie C.  några solonummer, bl a min favoritlåt Hopes and dreams; grymt bra! Vi blir kvar ett tag och snackar med dem. Barbara frågar om vi känner ”Pee Wee” (Sven Zetterberg) och Knut (Reiersrud), som hon minns väl från Eddies turné med The Four Roosters i Norge på 80-talet. Eddie skriver ner sin adress: 114 S. Humphrey, Oak Park, IL 60302. Tel. 773-817-1501.



Lurrie Bell, Eddie C. Campbell, Melvin Smith på Buddy Guy´s Legends (flankerade av Buddy Guy!)

          Den mot slutet improviserade lunchkonserten tar slut framåt 3:30pm. Vi åker hem, för att ca 5.15pm starta färden mot Rockford (som grundades av svenskar, får vi veta när vi kommit fram) till releasespelning med Dave Weld & The Imperial Flames (Abb Locke, ts, Dave Kaye, bg, Jeff Taylor, dr, Monica Myhre, vo/perc) på puben Big Cities, arrangerat av den lokala Crossroads Blues Society.

          På väg dit i bilen ringer Bruce och rekommenderar oss överväga att stanna över natten i Rockford, då det är orkanvarning för Chicago under kvällen/natten.

          Inte helt lätt att hitta in i Rockford, som är en vidsträckt stad, men när vi väl gjort det, blir det en kul kväll. Dave Weld är rörande glad att se oss. Vi åker dock – trots Bruce´s varning – innan det är slut, då det ju är lång väg hem. Ett par engelska vänner till Dave, Wes (som jobbar med Blues Matters) och Donna liftar med oss till Chicago. De ska gifta sig i Las Vegas påföljande vecka. Det går snabbt tillbaka, knappt 2 timmar. Vi ser blixtar på håll, men ingen orkan. Hemma ca 2:20am.



Dave Weld & The Imperial Flames med Monica Myhre vid sångmicken. Releasespelning för CDn Burnin´ love, som vi nyligen haft som ”månadens CD” på Smokestack.

 

Lö 1/5: Bruce åker till Jo i Milwaukee på morgonen. Inköp av Chicagokartor, då min håller på falla i bitar. Vistelsens för mig mest nervpirrande upplevelse: För att hitta p-plats kör vi in på parkeringen för ett litet köpcentrum. Jag sitter kvar i bilen, medan Leif drar iväg för kart-inköp. Det blir en rätt lång väntan och medan jag sitter i bilen iakttar jag ett par snubbar, som hänger där och ser ut som hantverkare av något slag. Dom tittar på mig ibland, vilket oroar. Kan dom vara p-vakter, tänker jag. Plötsligt utspelar sig ett sällsamt skådespel. En kvinna kommer in på parkeringen och går mot en bil. En av killarna rusar in i en lokal, kommer ut med ett järnbeslag och sprintar mot bilen, där han låser ett bakhjul till kvinnans förtvivlan. Detta händer en gång till, så till slut vågar jag inte invänta att Leif ska komma gående in på parkeringen, utan flyttar mig till en annan plats, för att invänta att en p-plats på gatan blir ledig, där jag ställer mig tills Leif återvänder. En lättnadens suck, när vi drar därifrån.

          Upp i Hancock Building, The Signature Room (bar på 95:e våningen). Jag tar ett glas Zinfandel för $11. Utsikten är förstås toppen.

          Får Jimmy Dawkins´ tel.nr på av Kevin på Delmark. Han har varit intagen på sjukhus för en halsåkomma och Kevin vet inte om han kommit hem ännu. Jag ringer och han svarar. Det är mycket svårt att höra vad han säger, så han vill att jag ringer på kvällen när hans dotter är hemma. Glömmer ringa, men när jag försöker några dagar senare flera gånger är det ingen som svarar. Tråkigt; det hade varit fint att träffa Dawkins, speciellt nu när Delmark ger ut hans inspelningar med olika artister för Leric Records.

          Middag på Wallace´s Catfish Corner i förhoppning att det ska bli live blues där (utlovat av personalen i onsdags), men vi ser inga tecken på det. En kille drar en vals för oss, för att vi ska ge honom pengar. Han får 5 dollar. Vi fortsätter inåt sta´n till The Smoke Daddy, 1804 W. Division, där vi börjar på uteserveringen med vin/öl och sweet potato fries snacks. Dick och Nora kommer och vi går in (ingen entré), när Billy Flynn (vo/g/hca) och Jody Williams (med Billys bror på bas och trummis) ska börja spela. De spelar sedan utan paus ca 22-00.30, vilket är i längsta laget för Jody, som har diabetes. Han är mycket trött på slutet. Justin O´Brien byter av på bas en stund.

 

Sö 2/5: Chicago Historical Museum, ett mycket intressant och omfattande museum. Ett glas vin på ett gatucafé. Middag på pakistanska på Devon.

          21.30 anländer vi till Gene´s Playmate Cocktail Lounge, 4239 W. Cermak (West Side), 773-590-9127, just när det är dags för ”showtime” (ingen entré). Mycket folk, men vi hittar ett bås nära scenen. ”Godfather” kallar sig den hårt arbetande MCn. Willie Whites band (Ed Williams, ts, Anthony Space, keys, Jim Sims, g, Brother Huck, elb, ? dr) lirar några instrumentaler och kompar flera sångare: Bill Cole, Bobby Randolph (?) m fl. Willie White är bra; gör bl a en superlång intro till Al Greens Love and happiness med stor inlevelse.

          Setet varar till ca 23. Sedan DJ till midnatt. Live musik igen till 01.30, då dom måste stänga 2am. Lonnie Seals (?) är en bra yngre bluesgitarrist/sångare som gör ett par låtar. Steve  ?? gör någon låt. Willie Buck, som nyss fått ut en CD på Delmark med inspelningar från 1982, gör Hoochie coochie man bra. Hans CD är också priser i ett lotteri under kvällen. Willie White gör bl a Stand up in it, Theodis Ealeys stora hit för ett par år sedan. Tyrone Davis-låtar är vanliga; de flesta soulsångare gör minst en av hans låtar. McKinley Mitchells The end of the rainbow är en annan evergreen på svarta klubbar.



Willie White. I förgrunden Willie Buck, vars skiva på Delmark får fina recensioner.

          När vi ska gå, presenterar ”Godfather” oss för Cicero Blake. Han är en av Chicagos soulbluesveteraner, som hade en stor lokal hit med Dip my dipper. Tyvärr sjöng han inte denna kväll. I alla fall en kul kväll, där en amazon (ställets ”dancing queen”) hotar med att bjuda upp mig, när det blir ”hennes låt”. Och sedan gör hon det. Hennes kompisar har skitkul åt mina försök att hänga med. Sent på natten skickar amazonen en annan kvinna i golvet helt ofrivilligt, så hon får hjälpas upp. Alla är förstås så dags lite dragna, och det är lite diskussioner utanför, när vi lämnar baren. I säng 03.15.

 

Må 3/5: Sover till 10.15. Packar. Checkar in på Chicago South Loop Hotel, Promenerar till China Town och äter god middag; 30 dollar för två.

          Ringer Bruce. Det strular med videoinspelning med Lil´ Ed & The Blues Imperials, så han är inte på humör att gå ut. Det har varit fram och tillbaks varje dag – och struligt under flera månader – om inspelningen ska bli av, och han är vansinnig på musikskolan i vars lokal det ska ske. Vi åker till Linda´s Place, 1044 W. 51th St. (South Side) 773-373-2351, där Fantastic L´Roy & The Bullet Proof Band (bio i Blues & Rhythm nr 251) börjar lira ca 21.45. Joe Blocker, kbds, senare avbytt av ”Space”. Gitarrist är en äldre vit man. Set 2 en del gästvokalister , bl a en äldre kvinna, Claudette Miller, mycket bra entertainer. Det är gratis buffé varje måndag. Och L´Roys födelsedag (också varje måndag?). Fantastisk stämning. Fullspikat. Vi köper varsitt ex av L´Roys skiva för $10/st. Men vi är trötta, skippar sista setet och åker ca 01.45. I och för sig börjar det tunnas ut med besökare då, men hur orkar folk? Liksom på Gene´s är vi de enda vita – varför går inte fler vita Chicagobor som gillar blues på dom svarta klubbarna? Ingen entréavgift här heller. Men ok, man åker kanske inte långa vägar en veckodag, om man ska upp och jobba nästa dag, eller dylikt…



Fantastic L´Roy på bardisken

 

Ti 4/5: Stiger upp 09.15. Till Chicago Cultural Center, där det är gratis lunchkonsert med sångaren/munspelaren Eomot Rasun. Han kompas av ett tillfälligt hopplockat gäng; Bruce James, gtr, Anthony Williams, bg, Mekiel Thompson, dr. Thompson en riktigt bra trummis. Enligt Williams efteråt, så var det första gången några av dem sågs vid denna spelning! Så musiken funkade väl sådär – men Rasun var en god storyteller och ”blueslärare”.

          Till Alligators office, som blir ett kort besök, då Bruce måste åka iväg. Ringer Lacy Gibson (tel.nr jag får av Delmark går till Big Time Sarah) och en kvinna svarar. Jag får prata med Lacy, som dock inte har tid träffa oss, då han ska iväg någonstans; ”Next time…”.

          Ringer Smilin´ Bobby (Smith), 773-962-9060, (som har ny CD på Delmark, och vars band var i Sverige 1988 som komp till Buster Benton) för att få tips om bra soul food-restaurant. Vi bestämmer att mötas vid en bensinmack på sydsidan och Bobby tar oss till Ace´s Soul Food Café, 422 E. 63rd St. Inget speciellt dock med käket där.

          Vidare med Bobby till Some Place Else, 11043 S. Ashland, 773-239-4010, en medelstor lokal med tre (3) barer! Vance Kelly & The Back Street Blues Band har gig tisdagar där (ingen entré). Vance har med sig sin son på bg + keys, dr, och kvinnlig back up vocalist. Även Vivian Vance Kelly (dotter) sjunger några låtar + Tré, som är där med sin flickvän Annisteen, och vill bli flitigt fotograferad av oss. Vance vill ha upp Bobby, men han bara skakar på huvudet och smilar. Han säger till oss att ”they don´t play my kind of repertoar”. Några som inte är nödbedda, är dom två unga japanskorna (se 26/4), som väcker stort jubel bland de svarta stammisarna; de har nog hoppat in där förut. Vi åker vid 01 ca, medan 3:e set pågår.



Damer, damer, damer – och så Vance Kelly.

 

On 5/5: Åker till skivaffär på West Side och köper förköp till en konsert med Willie Clayton (45 dollar exkl dinner) och en stor gospelkonsert (20 dollar).

          16.30 till Tail Dragger, 1657 N. Latrobe (West Side) (773-237-5226; cell: 312-203-0285) och BBQ på hans bakgård. Polarna och grannar (en yngre bror, som är präst, tittade förbi som hastigast för att hämta något) är också där. Bertha kommer hem från jobbet och gör i ordning massor av tilltugg till BBQ:n som Tail (han kallas för det) fixar, men ansluter sig inte till oss. Massor av Heineken (importöl) är inhandlade enkom till Leif och mig; ingen av polarna tillåts dricka det (men gör det ändå). En och annan blir lite dragen. Vi tittar på en av Tails DVDn på gården. När det börjar bli kyligt – och dom andra gått – går vi in och – när Bertha fixat igång DVD-spelaren – tittar vi på video från Delmarks 55-årsjubileum. Åker hem kring midnatt.



Vid Earl Hookers grav.

 

To 6/5: Börjar dagen med att åka till Tail Dragger och hämta ryggsäcken jag glömt på hans ”backyard”.  Flera av grabbarna från gårdagen sitter i ett par bilar utanför huset, redo att börja dagens slit och släp (?).

          Sedan till Restvale Cemetary, 11700 S. Laramie, Alsip (708-385-3506; kolla öppettider), där många bluesmusiker är begravda; Muddy, Horton, Magic Sam, Earl Hooker, Hound Dog m fl. Leif hittar Willlie Mabons grav, som inte finns med på den speciella ”bluesgravskarta”, som kyrkogården tillhandahåller. Se t ex http://graveyards.com/IL/Cook/restvale/.  

          På kvällen till Phyllis´ Musical Inn, 1800 W. Division (”near West Side”, granne med The Smoke Daddy), där Smilin´ Bobby lirar med husbandet. Bobby ursäktar sig, att vi inte får se honom med sitt eget band, utan med ett gäng som han, helt klart, anser det under sin värdighet att spela med. Men han är tvungen att göra det för ekonomins skull. Yep, han kompas av ett uselt – men spelglatt – gäng, där veterangitarristen Pete Crawford är den ende någotsånär kände, men han har nog passerat sitt ”bäst före”-datum, efter ett, ser det ut som, hårt leverne. Barens ägare, Clem Jaskot, spelar trummor och Robin, bas. Plus några inhoppare på munspel, bg, dr. Robin har varit flera ggr i Jönköping och även i Stockholm ett par gånger, då en tjejkompis bor där! Kompet haltar, då trummisen är urusel, men rätt kul ändå, då Bobby – alltid leende –  jobbar hårt. Vi köper hans CD och jag får en promo. I helgen ska han spela i Milwaukee med eget band. Hans son Carlos Showers (som också var med i Sverige 1988) spelar f n med Linsey Alexander och Nellie ”Tiger” Travis.



Den alltid leende Smilin´ Bobby och linslusen Leif.

 

Fr 7/5: Bruce´s Lil´ Ed-videoinspelning nästa dag är inställd, efter otaliga turer. Vi köper ett CTA-dagspass och åker Green Line till ändhållplatsen Harlem Avenue. Går därifrån söderut till en Blue Line-station och åker tillbaks till stan. På vägen suverän gumbo-och-öl-lunch på cajunrestaurangen Shanahan´s Creole Home Cooking i Forest Park (7353 Madison St.).

          Framåt kvällen kanongott mexikanskt på Corbon, 300 W. 26th, nära hotellet (två kvarter västerut), innan vi tar the El (Red Line) till B.L.U.E.S. on Halsted. Där spelar Nellie Tiger Travis & the Men In Black, som nog blir resans höjdpunkt för mig. Nellie är en driven entertainer som blandar blues och southern soul. Ett tajt band också, som inte alls är klädda i svart, och består av Ronnie Hicks, kbds, Max Valldeneu, g, Johnnie Reed, bg, Dejuan Austin, dr. Japanskorna är där och sitter in. Valldeneu har en studio och håller på att spela in en blues-CD med Tiger Travis.

          I en paus gör Big Time Sarah ett engagerat inhopp.

          Leif är också på Kingston Mines och ser ett bra set med Magic Slim & the Teardrops.



Nellie ”Tiger” Travis & the Men In Black. Fr v Max Valldeneu, Johnnie Reed, Ronnie Hicks.

 

Lö 8/5: Vaknar 09. The El till the Loop och promenad till Union Station, där det är       Amtrak Day, med många jippon, bl a kommer blueståget från New Orleans in – det som Leif försökte få biljetter till. Ombord är Bobby Rush och Big Bill Morganfield och Mud Morganfield med band, och de ger en konsert i stora ankomsthallen. Morganfieldbröderna kompas av Harmonica Hinds, Eddie Taylor Jr, Rick Kreher, E.T. McDaniels (bg; släkting till Bo Diddley) samt Kenny ”Beedy Eye” Smith. Bobby Rush spelar akustiskt solo.

          (Tail Draggers lördagsgig på Rooster Lounge är inställt.)

          Kl 6pm spelar Jimmy Johnson solo på Legends. 81-årige Jimmy gör ett fint lågmält set (blandar egna låtar som Ashes in my ashtray, The twelve bars blues och I need some easy money med covers), men vissa i publiken är störande högljudda. Leif pratar en stund med Jimmy, som är glad över att vara på framsidan av senaste Jefferson.



Jimmy Johnson

          20.15 anländer vi till Mr. G´s Supper Club, 1547 W. 87th St. (South Side) och den sena konserten med Willie Clayton. Stället är jättestort med en restaurangdel, så vi betalar 10 dollar extra för att käka. Konserten äger rum i en angränsande lokal, som snart fylls upp. Showen börjar 21.30 med Sir Howard Scott & The New World Band (som på Lee´s Unleaded + en extra keyboardspelare). De kompar Jeannie Holliday, en bra sångerska (Clean up woman, At last, Soon as the weather breaks m fl) som lätt får publiken med sig, och ”young blues sensation” Theo Huff (+ två bakgrundssångerskor), som sjunger mest Tyrone Davis-låtar, typ. Han är helt ok, trots att han är lite hes. Vid midnatt kommer Willie Clayton med eget band (Chris gtr, keys, bg, dr, Angela Walls backup vocal). Det är bra, utan att vara exceptionellt, men förstås totalt gensvar från publiken, där bl a finns Nellie Tiger Travis, Cicero Blake m fl. Dock inte en enda bluestolva. Slut framåt 01.45. Ljudet har, som fdm på sådana här konserter, varit alldeles för högt.

          Inledningen får en fadd smak, när Clayton ursäktar sig för att publiken fått vänta så länge på honom, precis som om de som framträtt före honom inte räknades. Givetvis är det Clayton alla kommit för, men lite credit kunde han ju gett uppvärmningsartistrna. Men visst är det imponerande att fylla två shower en kväll i en lokal som tar 5-600 pers, när biljetten kostar ca 350:-, och ytterligare 75:- om man ska äta. Sådana här soulshower är det dock bara en, kanske två, i månaden i Chicago, och Willie Clayton tillhör ”top five” inom southern soul/blues. 



Willie Clayton

 

Sö 9/5: Vid 11-tiden till Maxwell Street Market, dvs det nya området vid Canal Street, som ersatt det gamla legendariska. En stor besvikelse (se dock not sid. 7); till 98% latinos som säljer krimskrams och tacos. Chainsaw Dupont sitter på en stol och lirar akustiskt den mest oinspirerade ointressanta musik jag någonsin hört. Och på en scen spelar latino-rockband.

          Vid 16-tiden anländer vi tillThe World´s Greatest Mother´s Day Gospel Bowl Ever  i One Way Family Worship Center, en jättelik hangar i ett område med olika studios på West Side (5758 W. Fillmore Street). Det ska börja 4 P.M., men är försenat, så ”Praise and worship” av Rev. Timothy White, Pastor T.C. Raven m fl startar väl 40-45 min. sent. Det är rätt mycket folk och vi ser inga andra vita än en kvinna och en kvinnlig funktionär.  Akustiken är en fullständig katastrof, med basen uppmixat till max. Vid 19-tiden har vi fått nog av det dåliga ljudet och missar därmed de mest kända grupperna som The Highway Q´c, The Pilgrim Jubilees och The Jackson Southernaires. Synd, för av det vi lyckades höra var det en hel del bra musik.

          Så i stället väljer vi att åka till Holmes Brothers´ releasespelning för nya CDn för Alligator Records på Old Town School of Folk Music, där Bruce förstås också är. Det är en rätt ok spelning, men personligen har jag inte riktigt fastnat för Holmes Brothers. Generellt fotoförbud i lokalen, vilket vi inte observerar, vilket generar många irriterade blickar och ingripande av vaktmästare, när vi bränner av en blixt.

          Sista kvällen i Chicago avslutas stilenligt på Lee´s Unleaded Blues, dit vi anländer vid 22.30, när Super Percy & the Soul Clique Band spelar (intervju i Jefferson nr 154). Kul att träffa Percy, som jag haft en del kontakt med genom hans CD Is it real. Gemytlig stämning med Percys mor och döttrar bänkade i första raden och nuvarande flickvän vid ett annat bord. Han och bandet är inte supersamspelt precis; en och annan har nog inte lirat många gånger med Percy. De är Allen Martin, keys/bandledare; Glenn ”Guitar Leo” Coley, gtr/vo; Barny Marshall, bg; Charles Horne, dr. Exempel på låtar Percy gör: Last two dollars, Who´s making love, Killin´ floor, Strokin´ (Clarence Carter). Michael Scott (Magic Slims f d trummis?) sjunger bl a en fin Stormy Monday och Tim ”Smooth” Jackson gör Purple rain m fl.

          Percy ger mig ett par CD-R-ex av sin CD och jag lägger lite extra i tipshinken som tack. ”Husfotografen” Martell Kazee ger mig ett foto på Super Percy. Till slut är det roliga slut 01.30.



Super Percy och ”Guitar Leo”

 

Må 10/5: Vaknar 09. Flyget hem går 16.25 och vi är på Arlanda tisdag 07.45 ca.

          Näst sista dagen blir jag tjock i halsen och det tar 5-6 veckor innan jag känner mig helt ok igen.

 

*******************

 

Tre saker har vevats om och om igen på CNN och Fox News under vår vistelse: läckande oljeplattformen i Mexikanska bukten, bombattentatet av en terrorist på Times Square i New York, samt ett översvämmat Nashville. Knappast några andra nyheter alls förekommer.

          Ett par informationskällor jag räknat med svek, när dom inte ringde tillbaka efter att ha sökt dem.

 

Avslutningsvis några tips:

 

Samtliga tel.nr i Chicago (även cell phone?) ska numera börja med 1

 

Ett par bra gator att köra norrut/söderut är Pulaski Road och Halsted.; förmodligen snabbare än köerna på högvägarna. Även enkelriktade State Street, som ungefär i nivå med hotellet (se nedan) byter körriktning: norrut resp söderut från 26th Street.

 

1/3/7-dagars CTA-biljetter köps hos Wahlgrens. På stationerna finns bara automater för enkel resa.

 

Chicago South Loop Hotel, 11 W. 26th St. (just off State Street och alldeles söder om China Town). Kostade 5144:- för 8 nätter = 643:-/natt = 322:-/person/natt. Mycket billigt för bra stan-dard och fri parkering. Rekommenderas verkligen. De flesta gästerna är Afro-Amerikaner.

 - Bästa påfart på I 90/94 är från Canalport Avenue (entrance 53 A) och

närmaste exit till hotellet är från North/West vid 18th Street.

 - Exit till hotellet från Lake Shore Drive efter att först ha växlat över till Stevenson Expwy: Michigan Ave. (exit 293 C)

 

Promenad från hotellet  till the El (tunnelbanan/högbanan) är Wentworth (genom China Town) eller State Street norrut; ca 20 min. till station Cermak/China Town. (Om man inte går bort i tok, som vi gjorde några ggr. Gator, högvägar, lokaltågbanor, järnväg; det är lätt att tappa orienteringen.)

 

Som antyds den 3/5 är det stora avstånd. Bor man kring 6000 N. (north) och ska till t ex Some Place Else är det ca 1 timmes bilkörning. Ska man ändå längre söderut till t ex förstäder som Blue Island eller New Lenox tar det ytterligare tid. Blues Island Pub listade Ray Killer Allison och Nick Charles olika dagar, men det var omöjligt att komma fram på telefon för att få spelningarna konfirmerade, och då ska man vara bra sugen, för att åka på chans.  Eller ha alternativa spelställen i reserv inom rimliga avstånd = mer planeringsjobb. Därvidlag är Chicago South Loop Hotel strategiskt beläget lite grann söder om ”loopen”. Jag kan inte nog rekommendera detta hotell med sina låga priser och tillgång till gratis bilparkering; oerhört värdefullt, för att hitta parkeringsplats i Chicago är inte lätt och dyrt är det.

 

Bra soul food: Wallace´s Catfish Corner (se ovan); Edna´s Restaurant, 3175 W. Madison

 

Leta spelningar på: http://windycityblues.org

http://windycityblues.org/?p=562

http://lowreensliveblues.com/

www.eventbrite.com

www.chicagobluesguide.com

www.centerstagechicago.com

 

Lee´s Unleaded Blues, 7401 S. Chicago Ave., 773-493-3477. www.leesunleadedblues.com

The Water Hole, 1400 S. Western Ave., har en hel del blues. Ligger utefter Route 66!

      Nya Checkerboard, 5201 S. Harper Ave., svårt att hitta i nybyggda nästan mondäna Hyde Park-området. Dålig info på deras hemsida och telefon och dåliga rekomendationer.

 

Enligt Low-reen´s Live Blues-hemsida (se ovan) kan Maxwell Street Market ha blivit bättre, för i juli 2010 anges två spelplatser för söndagsjam med blues: 637 W. Roosevelt Rd. och vid Polk & Des Plaines. Dessa fanns inte när vi var där. Värt att kolla!

 

Dave Weld & The Imperial Flames. Dave: 773-975-1194; cell: 773-494-0283

 

Tré & the Blue Knights Blues Band, 773-331-5306, www.myspace.com/treandtheblueknights

 

Nellie ”Tiger” Travis, www.nellietravis.com

 

Max Valldeneu, 773-290-7727; www.maxvalldeneu.com

 

Ariyo (Sumito Ariyoshi), 1-773-764-2795, ”piano player” med Billy Branch m fl. http://blueslim.m78.com/ariyo.html

 

Tim Smooth & the Revue Band (Tim ”Smooth” Jackson) 1-219-512-0812



Schyssta damer på Some Place Else, Chicago South Side.


******************************************************************

”The Tunica, MS, Wednesday evening to Memphis Monday morning 2010” tour. *)

Hasse Ekestang o. TL

 

Må 25/1

Flyg bokat via Resia. United Airlines/operated by Continental och (hem) SAS. 5631:-.

          I Newark är flyget till Memphis inställt pga dåligt väder, så vi tvingas hitta hotellrum (ingen hjälp från Continental). Det blir Ramada Inn, som har rum för $49.99. Fancy place, efter mina förhållanden, med bar och restaurant. Jag ringer Hertz, Knights Inn och musikprofessorn David Evans i Memphis att vi blir försenade. Alla säger att där är vädret helt ok, så vi är något konfunderade över det inställda flyget. Lite trist då vi missar en föreläsning av David Evans på universitet tisdag f.m.

          Senare tar vi tar lokaltåget från flygplatsen till N.Y. Penn (Pennsylvania) Station à $15/st, ca 20 min. restid. Vi kommer upp på 7th Ave./Madison Square Garden mitt i värsta rusningstid. Middag på Ben´s Kosher Deli Restaurant. Stort, trevligt ställe med jätteportioner. På notan hade man fräckt nog stämplat in dricksen, ”comp.”, $7 (drygt 15%)!  Vi promenerar upp till Broadway  och Times Square. Tar tåget hem 19.50. En Jack Daniels i baren för $8.80. I säng 22 dödströtta.

 

Ti 26/1

Väckarklockan på 05.30 och shuttle 06.30 till flygplatsen. Planet går 9AM som utlovat och landar i Memphis 10.50. Hämtar bilen på Hertz och checkar in på Knights Inn Airport. Buffélunch på China Inn, det suveräna lunchstället vi hittade förra gången i Memphis, på Elvis Presley Bvd.

          Till universitet och möte med David Evans. Sedan till Ecko Records. Hasse plåtar John Ward och Larry Chambers + i ”the soul hole” Joe Butler (kusin till Jerry Butler), Larome Powers och Morris J. Williams. Rekar C.C.´s Blues Club, 1427 Danny Thomas Blvd, som Larry ringt ägaren ”L.D.” och fixat fototillstånd där.

          På hemvägen stannar vi till vid Eckos nystartade skivbutik på 1477 Elvis Presley Blvd, där jag köper en DVD med Sir Charles Jones. På kvällen Preston Shannon (”The King of Beale Street”) med mycket bra band på B.B. King´s Blues Club. Shannon blandar BB King-blues med soul; mycket bra. ”The Queen of Beale Street” Miss Ruby Wilson gästar i tre låtar. Hon fick en stroke för ett år sedan och har svårt röra sig, men sjunger bra.

 

Ons 27/1

Kollar ”the duck walk” på Peabody Hotel. Till The Center for Southern Folkore och hälsar på föreståndaren Brian. Direktören Judy Peiser är inte där ännu, men vi promenerar till Gus´ World Famous Fried Chicken och lunchar. Sedan till Gibsonshoppen.

          Kvällen vikt för Bobby Blue Blands 80-årskonsert i Sam´s Town Casino i Tunica (location Robinsonville). Fotopass fixas fram utan problem. Folk vi träffar är Scott Barretta, Larry Chambers, Jazzii (världens kram av henne), Jostein Forsberg (!) (Bluestown Records), Michael ”Hawkeye” Herman. Jag hälsar på Wolf Stephenson från Malaco Records (Tommy Couch Jr. är inte där).

          Artister (förutom en del honoratiores): ett vitt förband; Hollywood Scott & The Platinum Band (husband); Bobby Rush; Latimore; Clarence Carter; Millie Jackson; The Manhattans´ lead singer; Floyd Taylor; Harvey Watkins Jr. & The Canton Spirituals (strålande!); J. Blackfoot w. Ann Hines; Shirley Brown; Rod Bland (Bobbys trumspelande son), BB King, Bobby Bland & His Orchestra. (Hälsar även på Willie Clayton och O.B. Buchana, vilka inte uppträder.)



 

To 28/1

Sitter med på en föreläsning i ”early Memphis roots music” av David Evans på universitet. 20-25 studenter; en del svarta, men de flesta vita (förstås). Stannar till vid Sun Studios.

          Åker söderut för middag hos deltabluesmusikern Bill Abel och kväll på Po´ Monkey, Mississippis äldsta juke joint. På vägen besöker vi (för min del; äntligen) Memphis Minnies grav vid en liten kyrka utanför Walls.

          Stannar till vid Cat Head Store i Clarksdale, men Roger Stolle (innehavaren) är i Memphis i affärer. Sean Appel, en anställd, visar sig vara rootsbluesmusiker och har nyligen gjort en skivinspeling i Bill Abels studio.

          Till Bill Abel i Duncan 5.30PM. Han har hämtat dit Cadillac John Nolden med sambon Chris Henderson och Monroe Jones, gitarrist på John Littlejohns Arhoolie-LP. Jones är dock sjuklig och rullstolsbunden och kan bara kommunicera och spela rudimentärt. Bills fru Jessica har gjort chili och cornbread-snacks. Bill, Nolden, Chris och Jones jammar någon timme. Jag handlar 16 ex av Bills One-man-band-CD à $9 = 144; ger Bill 150.

          När Bill skjutsar hem de övriga, kör vi efter och han visar oss avfarten till Po´ Monkey juke joint, Mississippis äldsta, i bushen utanför Merigold. Ett par timmar där räcker för oss, då DJ:n spelar soulskivor på hög volym oavbrutet utan minsta paus mellan låtarna. Inträde $5 och byst med folk. Märkligt med den raffinerade interiören i något som från utsidan ser ut som ett hönshus på väg att falla samman. Positivt i alla fall att traktens innevånare – både svarta och vita – går här.


Middag hos Bill Abel i Duncan, MS. Fr v Monroe Jones(gitarrist på John Littlejohns Arholle-LP), Bill Abel, Cadillac John Noden, Chris Henderson, Hans Ekestang. Foto: TL

 

Fr 29/1

Lätt snöstorm i Memphis på morgonen och underkylt regn. Isen som pansar på bilen. Lunch på China Inn och Hasse handlar presenter i en turistshop vid Graceland. Graceland är stängt pga det dåliga vädret med undantag av ett par butiker; personalen har helt enkelt inte tagit sig dit i väglaget med snöblask och underkylt regn. Befolkningen är varnad för att ta sig ut på vägarna och alla skolor och kyrkor i Memphis med omnejd är stängda.

          Vi åker dock in till Center for Southern Folklore och pratar med Judy en stund. Doris Jones i receptionen berättar att hon som barn bodde i samma hus som B.B. King.

          Till Ecko och morsar på John. I ”The Soul Hole” lägger Morris J. bakgrunder till en gospellåt, Soul food. Sångaren och kompositören Luke Jones är med. Fascinerande se hur Morris knappar in kompet på sitt keyboard. Övriga som är där är Michael Holt (background singer) och Anthony Tolliver (bluessångare??) med fru. F ö samme Luke Jones som skrivit titellåten m fl ihop med J. Blackfoot till dennes CD Woof woof meow. Detta är ju okänt för mig då, men går upp för mig när jag nyligen läser Soul Express´ recension av skivan och intervju med Blackfoot.

          Till motellet på moddiga gator. Jag ringer till Callie & Burnside´s, en juke joint mitt inne i Memphis, och vid 20-tiden åker vi dit. (1243 Walker Ave. www.callieandburnside.com ) Det är bara Melvin och frun Callie där; inte en enda gäst pga snöovädret! Vi käkar hamburgare och tar ett par öl. Melvin visar sina revolvrar, som han alltid bär på sig och Hasse plåtar. Han är medlem av Tennessee Association of Professional Bail Agents. Lönen varierar vecka för vecka, beroende på storleken av borgen på dom han fångar in. Från $1200 till 3000/vecka. Inga gäster kommer, men när vi ska gå vid 22-tiden för att åka till C.C.´s Blues Club, kommer hans bail agent-partner Carlton Daughty med fru. Doughty är också ”Marshall” och auktoriserad bodyguard (visar oss leg).

          Åker till C.C.´s på chans, men det är stängt. Folk är ju avrådda att ge sig ut på vägarna i det underkylda regnet och snön. Synd, eftersom Larry på Ecko fixat fototillstånd åt oss. Hemma vid 23-tiden efter lite snacks i en butik.


Po´ Monkey, Merigold. Mississippis äldsta juke joint. Foto: TL

 

Lö 30/1

Checkar ut från Knights Inn. Lunch på legendariska Hollywood Café i Robinsonville (eller snarare spillrorna av Robinsonville, där Son House och Robert Johnson bodde och spelade. Det som en gång var ”blues territory” är nu fullsmockat av casinon). Till Cat Head Store, där jag betalar tidigare inköp och handlar nya skivor till Smokestack av Roger Stolle. Checkar in på Shack Up Inn, Mississippis genuinaste boende, strax utanför Clarksdale på ett nerlagt bomullsspinneri. Vi har The Sky Shack (nytt rum ovanpå receptionen), deras bästa rum – och det enda lediga när jag bokade, så Mr. Bill och Guy ger mig skaplig rabatt; $152.50/natt och vi får det för $100 – jag är ju nästan stamgäst där nu!.

 

Vid 19-tiden till Amigo´s Restaurant, där Sean Appel (vo/gtr/foot drum) & Martin ”Big Boy” Grant (vo/hca/rubboard) spelar. En israel på munspel gästar några låtar. Amigo´s är en stor mexikansk restaurang med nästan inga gäster. Sådana här spelningar annonseras inte, utan ett anslag på Cat Head Store får duga. Följaktligen är det bara de närmast sörjande som kommer.

 

Middag på Restaurant Haven. Sedan till Red´s, Clarksdales juke nr 1, som annonserar med R.L. Boyce w. band, men Boyce är inte där, utan en annan sångare, gitarr, bg, dr; alla svarta och alla usla. Det låter fruktansvärt. Lite bättre när Mary Ann ”Action” Jackson sjunger några låtar. Israelen kommer också med på hca i andra setet. Ett gäng på 8-10 vita killar/tjejer (från nånstans i södra Miss., enl vad en av dom säger dagen därpå; dom bor också på Shack Up Inn) kommer in och ”förhöjer” stämningen. Men Red är nöjd förstås; ja, han är t o m uppe och dansar. När ett par av tjejerna ”sjunger” med bandet, är det god natt för oss, och vi går. Enda positiva är att Red fixar telefonnumret till Vanessa Harris, Sam Carrs niece. I säng vid midnatt.

 

Sö 31/1

Ringer Vanessa Harris och bestämmer möte måndag kväll. Hon bor i förort till Memphis visar det sig. Vi får låna Guys Cadillac (1969) (Guy Malvezzi, delägare i Shack Up Inn) och gör en tur på New Africa Road till f d Roundaway Store, där Erik Lindahl och jag var 1991 med Robert Birdsong. Marc Taylor, Shack Up Inns nya receptionist, åker med oss. Hon är bluesfreak från Portland, Oregon, ursprungligen. Efter att ha jobbat i Kalifornien och nu senast på The Blues Foundation i Memphis har Marc nu fått sitt drömjobb i Mississippi.

 

Byter rum till Robert Clay Shack. Mr. Bill tipsar om att Super Chikans son ska spela på Red´s. Ringer Super Chikan, som kommer till The Commisionary (baren) med 20 ex av ”Chikadelic”, hans nya CD, à $10, enl vad jag avtalat med hans manager Charles ”Rags” Ragsdell, innan vi åkte till USA. ”Jasså, är han i sta´n”, är Chikans lakoniska kommentar, när jag nämner att vi tänker se hans son spela på Red´s.

 

Eddie Taylor Jr. & Tim Taylor spelar på The Commisionary på e.m. De är i Mississippi för att nästa dag deltaga i avtäckande av minnestavla för Eddie Taylor i Benoit. Spelningen är knappt annonserad alls, så vi är 6-7 pers i publiken (Hasse och jag; Alex Thomas, director for Blues Trail Markers organization; Tonya Smith fr Tourist Divison of Tunica County; Robert Birdsong, Scott och någon till). Köper en autograferad CD av Eddie till en kund. Käkar BBQ.

 

Vi åker till Red´s vid 9-tiden. Det är inte utannonserat någon musik, så ingen entré, och mycket informellt. Det är nästan bara Red, ”Dingo” (hans ”door man”) och polarna där. Vi sätter oss lite diskret innanför dörren och kollar på musiken, men gänget vinkar att vi ska flytta över dit och vi får vara med och dela på bourbonflaskan, som skickas runt med jämna mellanrum. Chikans son, Danva Johnson, sjunger och spelar bra keyboard solo. Blandar gospel och soul. Ett tyskt par är där. Killen, Michael Kaigel, hoppar in på trummor och är superb. Det visar sig att han spelat med Smokestack Lightnin´ (!), ett tyskt rockabilly/R&B-band, sedan 1995. Israelen, Eyal Ekdoshim, kommer och hoppar in på munspel. Även han är bra. ”Madame Syleena” sjunger bra. God stämning, men Red är bra på lyset och humöret pendlar våldsamt. Han minns dock vad jag beställde för öl kvällen innan (Böööd NOT Light!), och langar fram flaskorna, innan jag hinner skrika något (i larmet). När Danva Johnson tar paus för att släcka törsten, vägrar Red att bjuda på öl, utan Danva får vackert ta pengar ur tipshinken och köpa sig en. Red förvägrar t o m Danva att ta ett break! När det går upp för Red att vi är från Sverige, vill han att vi ska döda en svensk, XXXXX, som kommer med grupper, 20-25 pers ett par ggr om året, och inte vill betala mer än $50. Red kan dock inte lämna närmare uppgifter vem XXXXX är (jo, jag vet). ”I kill for fun”, tjatar Red, vevar med armarna och ser grym ut. Vi är dock kvar tills Red och Dingo stänger. Jag köper en promo av Danva Johnson för $15.


Avtäckande av "Blues Trail Marker" över Eddie Taylor i Benoit, MS. Fr v okänd, borgmästaren, Larry Taylor, Eddie Taylor Jr., okänd. Foto: TL

         

 

Må 1/2

Kombinerad frukost/lunch på Rest. Haven. Hwy 1 söderut till Benoit, där ceremonin för avtäckande av en Blues Trail Marker för Eddie Taylor äger rum kl 2PM. Borgmästaren inledningstalar. Scott Barretta (f d redaktör för Jefferson och Living Blues) skulle varit där, men har förhinder, så Alex Thomas representerar ensam Mississippi Blues Trail-organisationen. Eddie Jr. spelar en låt. Nathaniel Kimble, soulsångare från Benoit, skulle också framträtt, men även han har förhinder.

 

Vi styr norrut, med lunch på Abe´s BBQ i Clarksdale. Käket där lever inte på långa vägar upp till dess rykte. Anländer till Vanessa Harris, Sam Carrs niece, i Southaven, strax efter 19, som vi sagt. Hon tycks bo i ett inhägnat ”residential area”, Hamilton Apartments, som vi inte tar oss in i. Jag ringer henne, och hon är på väg hem från jobbet, så efter 5 minuter anländer hon. Vi tillbringar någon timme där, och hälsar på hennes syster Bobbie, som Vanessa delar den eleganta lägenheten med. I en glasmonter har Vanessa samlat Sams skivor, awards, foton etc. Vid telefonsamtalet fick jag veta att Sams grav i Lula inte är iordningsställd ännu – gravstenen är hos en firma för gravering, så vi besökte inte graven. Det får bli nästa resa.

 

Checkar in på Knights Inn och får rum 175 igen! Åker in och ser Dr. Feelgood Potts med band på The Blues Hall, 182 Beale Street. Vi ser ett set och det låter hyfsat bra. Särskilt gitarristen fascinerar oss med sin coola look och lir. Det är måndag, värsta vintervädret, och tunt med folk, så Potts är lika mycket inropare ute på gatan som han är på scenen. Åker hem vid 23-tiden.

 

Ti 2/2

Upp i ottan. Tankar och åker till Hertz. Allt går smidigt och bra med bil och flyg. Continental till Newark och SAS till Arlanda. Servicen på SAS förstklassig. Efter att ha tackat nej till starka drycker till middagen, så påpekar den norske pursern att det inte kostar något. När jag väljer whiskey, får jag en dubbel! Hasse, som sitter vid andra gången i jumbojetten, har en annan flygvärdinna, som inte bjussar på något extra.

Tommy Löfgren

*)  Memphis Monday morning är en av Bobby Blands mest kända låtar från Malacoperioden.

Kompositör: George Jackson/D.W. Nelson/Raymond Nelson

 

Memphis Monday mornin´

The summer rain is pouring down

Memphis Monday mornin´

And the summer rain is pouring down

Oh, I keep reaching for my baby

But my baby she´s not around

She´s not around

 

She left me without a warning

And she took the early morning train

Now, if I don´t find my baby

I know I´ll go insane

Memphis Monday mornin´

And I´m tellin´ you, the summer rain is coming down

Oh Lord, I keep reaching, reaching for my baby

But my baby, she can´t be found

 

Mr. Ticket Master

Tell me where is my baby bound?

Please Mr. Ticket Master

Can you tell me, where my baby´s bound?

(spoken) I gotta know

Oh, I… I would give anything

Just to turn that train around

 

Station information

Would you check the schedule, please

I need her destination

I´m down here on my knees

Memphis Monday mornin´

And the summer rain is coming down, o-o-oh

Oh, I keep reaching for my baby

But you know one thing

My baby´s not around

(spoken) I can´t find her

(spoken) Somebody…

 

Memphis! Memphis Monday mornin´

Ah, the summer rain is pouring down

Oh, yes it is

Lord! Memphis Monday mornin´

And the summer rain is pouring down, yeah-a-a

I keep reaching for my baby

My baby can´t be found

 

Memphis Monday mornin´

The summer rain is coming down

(spoken) Oh, yes it is

Oh, yes it is

 

Memphis! Oh, Memphis Monday mornin´

I tell you the summer rain is coming down

Right down here on Beale Street

Memphis Monday mornin´

I keep telling you the summer rain is coming down

Down here on Third Street

Right down by the Peabody

Along with The Day´s Inn

 

Memphis! Memphis Monday mornin´

Coming down on WDIA

Rufus is on

And James Mattis, baby…

 

Fotnot: Rufus är Rufus Thomas, DJ på WDIA

Mattis startade Duke Records i Memphis 1952.


Bobby Blue Bland och B.B. King, Mississippi, 27 jan. 2010. Foto: Hans Ekestang.


************************************************************

Back to the roots – Memphis & Clarksdale revisited eller the  ”Clarksdale moan” tour


Thomas Grahn vid Mississippi Blues Trail Marker, Hwy 61, Tunica County

 

Memphis ― Clarksdale Del I

Thomas Grahns summeringar och intryck 

Undertecknade Thomas Grahn (TG) och Tommy Löfgren (TL) samt Thomas fru Anne Grahn (AG) vistades några veckor i Memphis, TN, och Clarksdale, MS, under augusti 2009. Här följer först TG:s summeringar och intryck och därefter TL:s dito i form av hans dagbok.

 

För TG var det, trots många USA-resor under årens lopp, hela 20 år sedan förra besöket i just den här regionen, medan TL däremot varit en ganska flitig gäst i trakterna. Det var förresten TL och Björn Khönberg som tidigt vid resor i Mississippi under slutet av 80-talet skapade kontakter, hittade intressanta klubbar och banade väg för efterföljare i samma spår. TG, i sällskap med medlemmar i dåvarande bluesbandet Blues On The Rocks, var där under två resor maj och oktober 1989 och fick då tillfälle att spela och jamma med alla lokala storheter som Delta Blues Brothers, Little Geno, Kenny Brown, Frank Frost, T-Model Ford, Johnny ”the Blues Teacher” Billington, Gas-Man, Red Top Smitty m.fl. och även göra ett framträdande på anrika festivalen King Biscuit Blues Festival i Helena, Arkansas. TG och bandet var den gången också med i direktsändning hos legendariske radioprataren Sonny Payne och hans berömda program King Biscuit Time m.m. Ett reportage om detta finns i Jefferson nr 86.

 

Memphis – kanske världens musikstad (i varje fall en av dem)

Någon utropade på Jus´ Blues Music Awards-galan (se nedan) att Memphis med sin otroliga musikhistoria, den livaktiga livescenen och historiska Beale Street området med sina legendariska byggnader är världens musikstad nr 1 och visst, det stämde nog på 1950/60-talet men kanske inte idag. Så här 20 år efter TG:s förra besök var det dock förvånansvärt mycket som var helt intakt i Memphis, inklusive legendariska SUN-studion, vilket är positivt. En besvikelse är dock Beale Street i Memphis downtownområde, som redan för 20 år sedan var något av en turistfälla, men är etter värre nu. Gatan kan beskrivas som alltför ”turistmässig”, stökig och rörig speciellt på kvällstid och musiken nådde oftast inte några högre höjder. Undantaget är fantastiska Jus´ Blues Music Awards Week, som gick av stapeln under några augustikvällar 2009 i historiska Daisy Theatre, som är en remarkabel byggnad.

          Detta arrangemang bevistade vi som ensamma från Europa och där nästan alla som var där tillhörde den ”inre cirkeln”. Det var mycket intressant att gå omkring bland borden och se idel stjärnor sitta där och bara ha ”a good time” och lyssna till varandras uppträdanden och få priser. Vid vårt bord hade vi bl.a. souldivan Shirley Brown och Mary Shepard, som är legendarisk  innehavare av berömda Club Ebony, Indianola, MS. Höjdare  var bl.a. Tommy Brown (just det, han som gjorde Southern Women och Remember Me m.fl låtar vid en fantastisk1954-session för bolaget States med bl.a. Walter Horton på munspel och Chicagoeliten i kompet), Latimore, Lonnie ”Guitar Junior” Brooks, Millie Jacksons bitchiga monologer och dialoger med konferencien Da Wolf (för övrigt en rätt outhärdlig DJ från Texas med en i längden otroligt tröttande metallisk ”Howlin Wolf”-röst). Mer om detta nedan.

 

Duckwalk och Stax m.m.

I övrigt är förstås anrika Peabody Hotel lika fantastiskt som alltid, inklusive ankornas dagliga ”duckwalk”, och The Center for Southern Folklore på 119 South Main Street är en mycket trevlig samlingsplats med utställning, försäljning av böcker, skivor, posters, fotografier, tavlor och mycket annat, servering av mat och dryck och förstås livemusik. Mud Island River Park vid Mississippifloden just utanför centrum var också mycket trevligt att besöka. Där finns bl.a. en modell av Mississippifloden, som man kunde följa från källorna och ända ned till deltat vid Mexikanska Golfen. Andra höjdpunkter i Memphis var Stax Museum of American Soul Music på 926 E. McLemore Avenue (måste upplevas!) och (faktiskt) Graceland. Det var särskilt intressant att se Graceland efter att först ha besökt den lilla stugan i Tupelo, där Elvis Aaron Presley föddes. Tala om kontrast!

          Vi besökte också soulsångerskan Karen Wolfe’s releaseparty för senaste skivan A Woman Needs A Strong Man, som hölls på Whitehaven Celebration Complex, 3270 Elvis Presley Boulevard. Det var en trevlig tillställning med många uppträdanden av lokala artister och Karen själv förstås tillsammans med Mr. Sam.

 



Karen Wolfe och Mr. Sam; "svart musik på svart spelställe"

Till sydöstra Mississippi

Vidare hann vi med en avstickare till Tupelo för att besöka Elvis Presleys barndomshem och ―  efter tips från gamle Jefferson- och Living Blues-redaktören Scott Barretta ― ett besök på Foxfire Ranch som låg mitt ute på vischan sydväst om Holly Springs. Där bjöds det på skön atmosfär, familjär stämning , god mat (catfish bl.a.) och excellent musik framförd av R. L. Burnside Jr & band. Gamle Burnsides son var fadern upp i dagen utseendemässigt och sångmässigt. Rekommenderas varmt!    

 

Memphis – Clarksdale med omnejd

Från Memphis till Clarksdale kan man numera åka motorväg, även om ”Old” Highway 61 är charmigare. Sedan sist har casinoindustrin slagit klorna i Mississippiregionen på allvar och det är väl på gott och ont. Förtar dock lite av blueskänslan av att vara i Mississippi!

          Det har också kommit upp mängder av ”Blues Markers” på historiska platser kopplade till bluesen, dvs informativa minnestavlor med enhetlig layout. Dessa placeras ut som en del av projektet Mississippi Blues Trail, där gamle Living Blues-redaktören Jim O’Neal är Research Director. Även ovannämnde Scott Barretta är verksam i projektet. I Clarksdale hade många bluesklubbar och barer som fanns för 20 år tyvärr försvunnit och ett helt kvarter på 4th Street var mer eller mindre förstört. Otroligt nog fanns fortfarande Dr. Peppers kvar, där det spelas bluesplattor av gammalt gott märke från morgon till kväll. Bland dagens bluesställen i Clarksdale var Ground Zero helt ok. Skådespelaren Morgan Freeman har förresten intressen i klubben (som också finns i en Memphisvariant nära Beale Street, där vi också var en kväll).

          En positiv överraskning var dagens upplaga av Delta Blues Museum i Clarksdale, som faktiskt öppnade när TG var i Clarksdale i maj 1989 och alltså firade 20-årsjubileum. Det finns numera mycket av intresse att beskåda och en särskild avdelning med delar av Muddy Waters ”cabin” och annat förknippat med Muddy.

 

Sunflower River Blues & Gospel Festival

Vi var också på den tjugoandra upplagan av den årliga Sunflower River Blues & Gospel Festival i Clarksdale, som denna gång var dedikerad till gospel- och soullegenden Sam Cooke. Bäst på stora scenen var Cedric Burnside & Ligthnin’ Malcolm och veteransoulsångerskan Betty LaVette, som välförtjänt kommit i ropet igen efter framträdanden under Barack Obamas presidentvalskampanj. I stort sett en bra festival, men det var dock lokalmässigt bättre tidigare år, när festivalen hölls nere vid Sunflowerfloden.

 

Hyllning till Sam Cooke

En särskild ceremoni hölls under första festivaldagen, där en Blues Marker restes utanför den gamla teatern på 357 Issaquena för att hylla Clarksdalefödde Sam Cooke. Bland gästerna märktes Sams bror L. C. Cooke och syskonbarnet Erik Green, som skrivit boken Our Uncle Sam. Under dagarna i Clarksdale besökte vi också diverse skivaffärer och den bästa är tveklöst Cat Head Delta Blues & Folk Art, Inc. på 252 Delta Avenue.

 

Shack Up Inn – inget slott men ok

För 20 år sedan bodde TG på Southern Inn Motel, men nu blev det Shack Up Inn utanför Clarksdale. Stället är ett gammalt bomullsspinneri med ett antal ”shacks” (arbetarbostäder) där gästerna bor, som rustats upp till hygglig standard. Bl.a. har Muddy Waters-pianisten Pinetop Perkins bott och arbetat där en gång i tiden.Trevligt ställe, men, i den värmebölja som rådde, mycket mygg på kvällarna! Där spelas också blues vissa kvällar och man har årligen en Sam Carr Day för att fira den legendariske trumslagaren, som tillsammans med Frank Frost och Big Jack ”the Oilman” Johnson gjort några helt sanslöst bra inspelningar för Stan Lewis´ Jewel Records och Sam Phillips´ Phillips International under 1960-talet. TL var där (se nedan) och det visade sig att det dessvärre var Sams sista framträdande. Han gick bort kort därefter. Bubba Sullivan från Bubba’s Blues Corner (se nedan) sade att det gick utför med Sam, när hans fru sedan mer än 60 år gick bort häromåret. Sam hämtade sig aldrig från detta.

 

Helena, Arkansas – King Biscuit

Vi rundade av med att besöka platsen för Muddys ”cabin”, kolla på Blues Markers och en tripp till Helena, Arkansas, där vi träffade gamle bekantingen Bubba Sullivan och besökte hans berömda skivaffär Bubba’s Blues Corner. Det kändes som att tiden stått still när man trädde in där. Samma röra, gamla kartonger och diverse bråte här och där och förstås massor av plattor m.m., både CD, LP och singlar samt många årgångar med bluestidskrifter och böcker. Vi noterade också att gamle radioprataren Sonny Payne fått en gata uppkallad efter sig i down town Helena. Det är han värd!

 

 

Memphis ― Clarksdale del II

Utdrag ur TL:s dagboksnoteringar

 

SAS/US Airways: Arlanda-Memphis via Newark o. Charlotte, S. Carolina. 6349:-

 

On 23/7 10.40 fr ARL; drygt 7 tim. till Newark. Där var det thunderstorms = allt flyg inställt. Får sitta och vänta 6 timmar. Kaotiskt, inga besked från US Airways. F ö: SAS gratis vin, US Airways ska ha $7.

          I Charlotte tight med byte, så resväskorna kommer inte med. Anländer ca 22.30 lokal tid till Memphis. Hela flygresan hade då tagit ca 24 timmar! På inrådan av George på baggage claim ringer vi Alamo att vi är försenade (baggage claim-hallen har direkttelefoner till de olika car rentals). Ber få invänta nästa flyg från Charlotte, och får ok efter lite tjat.

          Den mycket vänlige George varnar oss för Knights Inn Airport, då dåligt rykte med många bilinbrott. Resväskorna är med och vi kan hämta ut bilen 00.15. I säng 03.

 

          Alamo (hyrd gm eBilhyra): Compact bil KIA (koreansk) 4-dörrars, rymligt bagage-utrymme, $201.51/week + skatt; totalt $430 = SEK 4412:59. Inga försök sälja på oss extra för-säkringar; tjejen var väl för trött och ville bara stänga och åka hem. 1215 miles (195 mil) körde vi.

          Knights Inn Airport (bokat gm Seat24): 1 rum m. 2 dubbelsängar. 9 dygn 4602:- (170:-/pers/dygn). Swimmingpoolen öppnades 10 AM, så inga morgondopp. Gratis internet. Mycket bra läge. Trevlig personal. Torftig frukost, men vi tog med oss ner eget bröd och pålägg.

                       

To 30/7: Till Center for Southern Folklore, där vi pratar med föreståndaren Brian och så småningom kommer chefen, Judy Peiser, också. Pratar även med Kenneth Jackson, som ska spela en lunchkonsert i butiken om ett par timmar. Vi bevistar den trevliga konserten och Jackson är en duktig sångare, gitarrist och trumpetare till inspelade bakgrunder.

          Judy tipsar oss om Tower Office parkeringsgarage (3 tim/1 dollar), som vi har stor nytta av hela Memphisvistelsen.

          Vi besöker Gibsonmuséet och åker till Stax. Detta skulle vi behövt en halv dag för att bese ordentligt; mycket imponerande. När vi ska därifrån är det jordens skyfall. På TV ser vi senare att en tornado svept fram över Memphis östra förorter (Germantown) och norra Mississippi, med bilder på avslitna tak och kullvälta långtradare.

          19.00 till Karen Wolfes releaseparty i Whitehaven Celebration Complex, 3270 Elvis Presley Blvd. Det är buffé och många artistkolleger sjunger till sina bandade skivor: Mr. Sam (kanon!; stor show ihop med Karen), Terry Wright (bra), Marquise de Soul, LaToya, James Smith m fl. Sweet Angel är där men sjunger inte. Jazzii ger mig promos. Jag blir intervjuad av internet-TV, tyvärr helt oförberedd.

 

Fr 31/7: Till Ecko Records ca 10.30 och snack med John Ward och Larry Chambers samt inköp av skivor till Smokestack. Lunch på China Inn, 4430 Elvis P. Blvd; kanonställe med både kinesisk och am./soulfoodbuffe till superbilligt pris. Nästan bara svarta där och byst med folk. Vi äter nästan ihjäl oss, men har ingen chans mot den mestadels övergödda lokalbefolkningen.

          På kvällen till Callie & Burnside´s Grill & Bar, 1243 Walker Ave., där Peter A och jag tillbringade en trevlig kväll 2008. Det är ganska lugnt; en DJ spelar southern soul/blues, men det är tidigt på kvällen och trycket har inte infunnit sig. Melvin Burnside (äldste son till R.L. Burnside) har nu bara öppet fr/lö/sö och 1½ år kvar på leasingen; sedan tänker han lägga av. För slitigt med jobbet han haft i 30 år som ”recovery agent” med att för rättsväsendets räkning (visar oss sitt leg) leta upp åtalade som är fria mot borgen och schappat (run away from bail). Säkert en tuff syssla.

          22.30 till Ground Zero, där Mizz Rose från West Memphis sjunger bra soul och blues till ett kompetent svart husband. På väg från och till parkeringsgaraget ser vi eländet på Beale St., fullständigt knökfullt av larmande ungdomar och turister. De två kvarteren är avstängda av polisbilar och vakter som muddrar alla som ska ”in” i smeten.

 

 Lö 1/8: Ringer Scott Barretta, som är i New Orleans, men tipsar om schysst blues på söndag söder om Holly Springs. Vid 11-tiden mot Tupelo (tar 1 tim 20 min.) och Elvis birthplacemuseum. En trevlig utflykt, med en gammal dam i det lilla enkla huset som berättade om flydda tider.

          Tankar 9,4 gallon för $22.47 i Oxford (ca SEK 4:70/liter). Vi blir stoppade av Hwy Patrol. Jag noterar inte att den 4-filiga vägen med 55 m/h, övergått i 2-filig väg med 45 m/h. Jag har kört 18 m/h för fort, meddelar en grånad polisman och kollar mitt körkort. ”Gör inte om det. Det skulle vara tråkigt om du måste ringa hem och tala om att du inte kan komma hem”, säger han och vinkar iväg oss, med antydan till ett smil i ena mungipan.

          Kl 21 spelar Daddy Mack Blues Band på Center for Southern Folklore (butiken). Ganska ostämt (mycket enl Thomas) och ”turistlir” för turisterna. Inte så kul.

 

Sö 2/8: Badar i poolen. Energin inte tillräcklig för att åka på ”Sunday service” i Al Greens kyrka. Vi åker dock förbi den senare på dagen.

          Vid ½4-tiden åker vi till Foxfire Ranch (www.foxfireexperience.net), 3 miles söder om Waterford (Marshall County), vid väg 7 söder om Holly Springs. Det är skyltat vid avtagsvägen och ranchen ligger fantastiskt vackert, omgiven av hästhagar, skog och kullar. Afro-Amerikanerna Annette Holloway med make har byggt en stor lada utan väggar med sittplatser och servering, och arrangerar blues på söndagarna (inträde $5). Där samlas traktens folk, vita och svarta, en del hela familjer med småbarn för en slags picnic. R.L. Burnside Jr & band spelar den här söndagen. Han är en blåkopia av fadern; utseende, sång, snack, allt. Och det är bra. Ett par kvinnor sjunger ibland, mer eller mindre bra. Sista setet sabbas dock av en vit kille på totalt ostämd gitarr, så vi ger upp 20.40. Burnsides (Sr) son Calvin Jackson sitter in på trummor, och det blir ett kärt återseende, när jag relaterar vårt möte 1991 på Lake Chewalla Rib Shack, när Junior Kimbrough och R.L. spelade, och vad som utspelades där.

 


Foxfire Ranch

Må 3/8: Graceland; ”platinumturen” (”mellanturen”) ca 3½ timmar med väntetider och shopping. Lunch på China Inn. Shopping i Wolfchase Mall i Germantown, och den stora bokhandeln Borders på Poplar. Efter flera felkörningar i Memphis´ norra delar är vi rätt utmattade hemma 21.15.  Min karta är dumt nog från 1970-talet, och nästa dag köper jag en ny!

          Apropå felkörningar: Att köra Memphis  Interstatevägar (I 40, 55, 240) är tricky och inte att leka med. I 240 är en ringled som bitvis sammanfaller med 40:an, och lätt blandar bort begreppen och väderstrecken. Jätteviktigt att kolla var man är geografiskt, när man kör på en Interstate, i förhållande till intersections, floden etc. Om det är South/North/West/East man ska åka på högvägen!! 40E/40W; 55N/55S; 240E/W (som alltså bitvis sammanfaller med I 40).

          Thomas får bud från yngsta dottern att hans mor, 85 år, lagts in akut på sjukhus i Belgien, där hon bor. 

 

Ti 4/8: Old Hwy 61-tur till Tunica. I Walls letar vi efter Memphis Minnies grav, men hittar inte den väg man ska följa. Kollar Blues Marker för Son House/Clack´s Store där Lake Cormorant förr låg. Lunchar på klassiska Hollywood Café (där Jelly Roll Kings spelade ibland) i Robinsonville. Entré: ställets egna specialare fried dill pickle med tillbehör; huvudrätt grilled catfish m. fried okra, cornbread m m.

          Kollar ”Hardface” Clantons Blues Marker i Tunica. Åker väg 4W mot floden. Vägbeskrivning: Vid 3-vägskorsning sväng INTE vänster på Bailey Rd vid skylt som pekar 4W, utan kör rakt fram på Fox Island Rd. Ta vänster på Levee Rd fram till Bluebird Trail. Ta den ner till floden. Området heter Lakefront (det finns flera fishing camps på rad längs floden). Där ligger CJ´s Cedar Tavern, som ser väldigt trevlig ut med sin utomhusveranda. Öppnar 4PM dock, så vi styr hemåt på (nya) Hwy 61 till Memphis och direkt till Wolfchase Mall för mer shopping.

 

O 5/8: Vi parkar i det ovärderliga Tower Office-garaget och fikar på B.B. King´s Blues Clubs uteservering. Sedan ser vi duck walk-spektaklet (rätt kul) på Peabody Hotel. Sedan hem och byter om till kvällens begivenhet, ”Night of the Living Legends” med redan utsedda pristagare i en rad klasser.

          I första raden framför scenen finns vårt bord med en skylt ”Smokestack”. När vi bänkat oss finns tre platser kvar vid bordet. Efter en stund kommer arrangören med Shirley Brown med följe och visar henne till dessa platser. ”Im not gonna sit here”, hojtar Shirley och dunkar näven i bordet mycket upprörd. Med det hjälpte inte; efter en del argumenterande föstes hon ner vid bordet. Förmodligen tyckte hon att det borde ha stått ”Shirley Brown” på skylten och dessutom stod bordet väldigt nära en högtalare. Men Shirley tinade upp så småningom, och Thomas Grahn kunde ta bilder på Shirley och mig.

          Det blir en kul kväll på Jus´ Blues Music Awards, men ljudet är tokhögt, åtminstone där vi sitter längst fram. Tydligen måste dom också bryta 11 PM redan. Innan musiken startar serveras det en lättare middag. Coke $2, gin & tonic $7.

          Husbandet är Denise LaSalles mångårige gitarrist Gerod Rayborn, John Williams bg/vo, samt kbds och trummor, bitvis förstärkta med Donnie Ray, vo/g. Men först är det 30 min. med The Stax Music Academy Band, där medlemmarna är 16 år och yngre! Mycket bra; speciellt en Percy Mayfield-hyllning och en Ray Charles-imitation, och den unge gitarristen fixade ”Shaftgitarren” mycket bra. Mellan att pristagarna fick sina awards uppträdde Donnie Ray; mycket bra sång/g i Down home blues och medleyet Can I change my mind/Loving you. Millie Jackson suveränt rolig och bitchy stand up comedy i samspel med kvällens MC, Da´ Wolf. Även mycket bra framträdanden av ”Mr. Weeping and Crying”, Tommy Brown och Trudy Lynn. Brown var som en guttaperkaboll vid 76 års ålder! Jag hälsar på Trudy och påminner henne om vårt möte i Houston 1991. Jag snackar också med Living Blues-medarbetaren David Whiteis, Dorothy Moore och Marcia Weaver, samt Jay Sieleman från The Blues Foundation.

          Legenderna som mottar awards är: Mary Shepard/Club Ebony (närvarande nästa kväll); Lonnie Brooks; DJ:n Rip Daniels; Dorothy Moore; J. Blackfoot (ej närvarande); Tommy Brown; Otis Clay; Marvin Sease (ej närvarande pga dålig hälsa); Shirley Brown; Solomon Burke (ej närvarande); Clarence Carter.

 


Shirley Brown och Tommy

To 6/8: Till turistbyrån på Riverside Drive, där dom har en sevärd Elvisstaty. Fortsätter till Mud Island Park, där det finns en 0,5 mile lång modell av Mississippifloden med bifloder från källan i Ohio till utloppet i Mexikanska Golfen. Mycket imponerande och gratis är det. Och stekhett med gassande sol, 95 grader.

          Lunchbuffén på China Inn igen. $25 för 3! Suveränt billigt och bra!! Handlar vykort till Smokestack på Folklorecentret. Linda Belz är i butiken, och även Judy Peiser.

          Ja, så är det Jus´ Blues Music Awards-galan igen, ikväll med priser till de artister etc som vunnit den publika omröstningen för musikåret 2008. Shirley Brown syns inte till, utan i stället placeras en äldre dam med två yngre manliga följeslagare vid Smokestackbordet. Hon hälsar artigt och det visar sig vara awardvinnande Mary Shepard. Hon visar en nyskriven bok om sitt liv och sin Club Ebony i Indianola, som jag köper för $20 och får dedikerad. För något år sedan sålde hon klubben till B.B. King, och jobbar nu på B.B. King-muséet.

          Många klasser/pristagare är det (se fotnot); en del av dem sjunger en snutt (t ex Latimore) och f ö är det en rad artister som svarar för underhållningen, en del till singback, en del till husbandet: Bobbye ”Doll” Johnson (Rock the boat m fl), Lady Kandi (humoristiskt vulgär), Lil´ Falley (fr Lafayette, LA; snyggast uppdressad manlige), Betty Padgett (kanon!), Wilson Meadows (Brimstone Records), Karen Wolfe (Man enough; populärast!), Kenny Neal Band (Tyree Neal kbds, som är aktuell med egen soulskiva), Lonnie Brooks (i gammal fin form), Preston Shannon (”The King of Beale Street” med en suverän B.B. King-slowblues), Tyree Neal (nu på fin gitarr och sång; Can I change my mind), Otis Clay (oväntat bluesig i Reconsider baby suveränt), Tommy Brown (skitkul!). Rapparen Chuck D från Public Enemy delade ut en del av priserna. Ljudet lite lägre än första kvällen, men mot slutet krämade gitarristerna på bra nog.

 


Trudy Lynn, som TL intervjuade 1992 (Jefferson nr 107) och David Whiteis
(skribent i Living Blues och författare till boken "Chicago Blues") vid Jus´ Blues Music Awards

Fr 7/8: Till Clarksdale, med avbrott för ett nytt misslyckat försöka hitta Memphis Minnies grav. Vi checkar in på Shack Up Inn (The Robert Clay Shack; deras största med 2 rok) och åker till avtäckningen av en Blues Marker (minnestavla) över Sam Cooke. TG pratar gamla minnen med Jim O´Neal. Scott Barretta och Larry Chambers med fru är där, ävenså Carol ”Blues Mama” Marble, liksom L.C. Cook och släktingar till Sam Cooke. Detta äger rum 3PM och hettan och solgasset är bara too much.

          Lunch på Rest. Haven. Mycket bra och billigt! Förresten så är grödan som växer överallt utefter Hwy 61 sojabönor, informerar oss innehavaren, vilket vi undrat mycket över på väg ner från Memphis.

          Så börjar Sunflower River Blues Festival: Vi ser hela eller delar av Bill ”HOWL-N-MADD” Perry, Razorblade, Nellie ”Tiger” Travis w. Guitar Mikey Band, Nathaniel Kimble, O.B. Buchana. Höjdpunkten är Travis´ I´d rather go blind.

          Tillbaka till shacket sitter jag på front porchen ett tag, men det är grymt mycket mygg, så det blir till slut för jobbigt. Varm och kvavt är det också, trots att det är mitt i natten. Nästa dag kommer Anne på att man kan flytta golvfläkten i köket ut på verandan, men det hjälper inte mycket mot myggen.

 


Bill "HOWL-N-MADD" Perry, Carol "Blues Mama" Marble, Adolpho Sanders

Lö 8/8: Från festivalens f.m.pass på akustiska scenen Big Jack Johnson med Dale Wise på trummor och en tenorsax och Sharde Thomas & the Rising Star Drum & Fife Band.

          Vi lunchar libanesisk kibbi på Rest. Haven. På Wal-Marts uttagsautomat tar jag ut först 2 dollar (avgift 1 dollar), då jag inte ger akt på displayen utan bara knappar in 2 nollor, så det blir 2.00. Med hjälp av mannen i kön bakom mig, lyckas jag redan i andra försöket få ut 200.00 dollar (avgift 1 dollar).

          Efter siesta på shacket tillbaks till festivalen, där vi ser delar av framträdanden av Homemade Jamz (fascineras av 10-åriga trummisen Kaya Perrys kraftfulla spel. Överhuvud-taget kul se flera svarta unga musiker i olika band), Super Chikan (tröttnar och går, när han ännu i 3:e låten klagar över dålig medhörning), Cedric Burnside & Lightnin´ Malcolm (grymt tryck första 30 min. innan dom tappade fokus en del, men stark avslutning), Bettye LaVette (bra, men samma program som på Berns). På en akustisk scen ser jag Jimmy ”Duck” Holmes och Kenny Brown. Jag ser även Bill Abel en stund på en restaurant och ger honom Jefferson, med recension av hans CD.

          Med anledning av långa pauser, värmen och kvällens myggplåga, finner sig MC:n på stora scenen föranlåten att utbrista ”It is like it is”. Lokaltidningen hade som rubrik ”Blues and mosquitos”. 

          På rekomendation åker vi till Hick´s Superettes och äter deras ”world famous hot tamales”. Tyvärr har restaurangdelen hunnit stänga, så vi får hålla tillgodo med den enkla cafédelen. Men maten är mycket goda. Bill Clinton har ätit där (i restauranten); massor av foton på väggen.

          Efter Bettye LaVettes framträdande till Red´s, där Big Jack Johnson har ”birthday party”. Han kompas av The Cornlickers (utan Bobby Gentilo tyvärr). En dotter sjunger ”happy birthday” och musiken är väl ok, men inte mer. Ca 85% vita där.

          Sitter på front porchen med Thomas till 03 och fajtas med myggen. I The Chappel, tvärsöver gräsplanen, spelar Cedric Burnside & Lightnin´ Malcolm, men det kostar $5 i entré och det avstår vi från. 

 

Sö 9/8: Jag åker till Cat Head Store, som har Mini Blues Fest. Jag kollar bara flyktigt på musiken (Robert Belfour och Terry ”Harmonica” Bean) utan huvudsyftet är att hämta beställda skivor till Smokestack, och jag snackar med Roger Stolle, Jeff Konkel och Kari Jones (producenterna av DVDn M for Mississippi, som vunnit The Blues Foundation Award för bästa blues-DVD 2008). Köper även en tavla föreställande R.L. Burnside för $65.

          På e.m. åker Thomas & Anne till gospelfestivalen, medan jag knallar över till Hopson Commissary, 50 m från vårt shack, där The 3rd Annual Sam Carr Day startar. Jag erbjuds plats vid bord med ”Blues Mama” och hennes make, Pauline Perry, Dave Wright (från Peoria, IL, som har bluesradio på WEFT i Champaigne, IL.) och Nancys väninna Nancy Dunavent, vars son David spelar gitarr och sjunger på jammet. Bill ”HOWL-N-MADD” Perry med saxofonisten Adolpho Sanders, David Dunavent och band spelar. Sam Carr anländer i rullstol vid 16-tiden. Trumsetet flyttas fram och han ”spelar” en låt med Arthur Williams (en gång munspelare med Frank Frost & the Nighthawks) och komp. Bland de som sedan spelar har jag antecknat Mississippi Spoonman med komp, Razorblade, Robert ”Bilbo” Walker, Heather Crosse (mycket bra sång; hon spelar annars bas i Super Chikan & the Fighting Cocks), Anthony ”Big A” Sherrard Johnson (mycket ung svart gitarrist), ”Ice Man” Joe Williams (ung svart trummis med Terry ”Big T” Williams´ band).

          Under kvällens lopp auktioneras ut en rad skivor och saker, bl a en gitarr signerad av många musiker går för $310. Behållningen blir 1049 dollar som går oavkortat till Sam Carr.

          Från scenen annonserar Bilbo att han spelar på kvällen på The Du Drop Inn i Shelby, och spelningen är också med i olika programguider. Jag frågar Dave Wright om han vill åka med till Shelby, och han säger ok, under förutsättning att jag ringer Bilbo och får klartecken att han verkligen ska spela där. Jag ringer först, på inrådan av Roger Stolle, gitarristen ”Rip” Butler 662-398-7219, som jobbar med Du Drop Inn. Han är inte inne, men den som svarar säger att det ska bli blues där på kvällen. Vid 8-tiden ringer jag Bilbo, som bekräftar att han ska spela där. Jag hämtar Dave vid Southern Inn. I Shelby får vi leta en stund innan vi hittar plejset på en mörk bakgata. Inget liv och röj där inte. Och ingen Bilbo. Ägarinnan säger att bandet inte dykt upp, och de som kommit tröttnat och gått hem. Vi ringer Bilbo och han säger att bandet aldrig kom för att plocka upp honom!! Men han ska åka till Red´s och spela på jammet där.

          Tillbaks i Clarksdale kollar vi först om Terry ”Big T” Williams spelar som utlyst på ett ställe, men det är ett annat band, så vi fortsätter till Red´s. Bilbo är förstås inte där, utan The Cornlickers (utan Big Jack Johnson) kompar diverse amatörer. Lightnin´ Malcolm lirar, när vi anländer, och det är ett grymt groove, men när han slutar ballar det ur totalt. Det är deprimerande dåligt det mesta. Men Red ser nöjd ut, han är t o m uppe och dansar, för det är ju strålande business med alla dessa turister som betalar inträde och dricker öl. ”I´ll never set my foot at Red´s again, when it´s festival time”, säger jag till Dave, när vi lämnar eländet. Jag är hemma redan vid midnatt.

 


Sam Carr vid trumsetet; t v Arthur Williams; i bakgrunden Robert "Bilbo" Walker, gitarr

Må 10/8:  Checkar ut från Shack Up Inn kl 10.45. Till Robert Nighthawk-marker i Friars Point och Sam Carr/Frank Frost-dito i Lula. Vidare till Helena, där vi besöker Bubba´s Corner. Matställena downtown stängda måndagar eller för renovering, så vi får åka till West Helena innan vi hittar käk (Pizza Hut) och kaffe på McDonalds.

          Vidare till CJ´s Cedar Tavern (se 4/8 ovan) nere vid floden utanför Tunica för en bira på deras veranda. Folket i baren jätteförvånade att svenskar hittat dit. En äldre man berättar, att vattnet vi ser egentligen inte är själva floden utan det har blivit avsnört och är nu en insjö.

          Thunderstormvarning i bilradion på väg till Memphis och många oroliga blickar i backspegeln, men det blir bara lite kortvarigt regn och blåst där vi färdas.

 

Ti 11/8: Tidig frukost, utcheckning, och återlämning av bilen går som smort. US Airways försenat som vanligt. Inga förklaringar ges, men vid förfrågan vid disken ges en diffus förklaring om ”construction work” någonstans. Så småningom (på planet) meddelas att orsaken är att en ”runway” i Charlotte är stängd för arbeten. Vår väntetid i Newark krymper undan för undan, men vi hinner med SAS-planet och anländer till Arlanda en halvtimme före angiven tid.

 

 

Fotnot: Rubriken ”The Clarksdale moan” är titeln på en låt Son House spelade in. Kan passa bra på hettan, det obarmhärtiga solgasset, den stekheta bilen och myggen.

 

Fotnot 2: Följande vann omröstningen av Jus´ Blues Music Awards 2009:

Traditional Blues Artist – Male: John Lee Hooker Jr.

Traditional Blues Artist – Female: Trudy Lynn

Traditional Blues Song – Male: Let life flow – Kenny Neal

Best Blues & Soul Radio Show: Bobby Webb, 89,5 KPOO, San Francisco

Little Milton Guitar Award: Zac Harmon

Best Juke Joint Award: Po Boys, Folsom, CA.

Best Blues & Soul Song of the Year – Male: Lock my door – Jeff Floyd

Blues & Soul Woman of the Year: Denise LaSalle

Blues & Soul Man of the Year: Latimore

Jus  Blues Music Legendary Blues & Soul Award – Male: Gregg A. Smith (sångare från Dallas)

Jus  Blues Music Legendary Blues & Soul Award – Female: Betty Padgett

Blues & Soul Label Award of the Year: Ecko Records

Southern Soul Song of the Year – Female: Man enough – Karen Wolfe

Southern Soul Artist of the Year – Female: Karen Wolfe

Southern Soul Song of the year – Male: Just playin  with it – O.B. Buchana

Southern Soul Artist of the Year – Male: Omar Cunningham

 


Larry Chambers från Ecko Records med fru vid Sunflower Blues & Gospel Festival i Clarksdale.