Down the dirt road. Foto: Leif Gäverth

 

eller närmare bestämt ofattbara 428 mil (2659 miles) under två hektiska och varma juniveckor för Leif Gäverth och mig. (Hmm, undras om Leif var ute och röjde på nätterna medan jag sov??) Ännu snabbare var en tornado, som hann till Indianola ett dygn före oss och den 11 juni ramponerade bekantas bekantas hustak. Det visade sig att frun i huset, Sade Turnipseed, som startat ett afrikanskt kulturcenter, da´ House of Khafre, i Indianola, även är värd för en talk show om African-American kultur för Channel 6 ABC i Greenville. Därav kom det sig att vi nästa dag infann oss i en TV-studio för att bli intervjuade av Sade (uttalas Chardé) om bluesen i Sverige och våra intryck av Mississippi. Programmet, Delta Renaissance, sändes den 14 juli.

                   Ett radioprogram hade vi redan avverkat på måndagen, när vi var med i ”Sunshine” Sonny Paynes live broadcast King Biscuit Time från Helena, Arkansas. Sonny, som vid 86 års ålder fortfarande, efter programmet och en liten siesta, tar bilen och åker runt till företag och raggar annonser till radiostationen KFFA AM 1360. Sedan 1953 har han varit programvärd!! Vilken lirare!

 

Att medverka i amerikansk talk show i TV var förstås en häftig grej, men djupaste intrycket och störst tillfredställelse gav vårt besök hos T-Model Ford i Greenville. Han drabbades av en (ny) stroke i maj, men hade nu kommit hem. Varje dag kommer en terapeut och kör rehab med honom, och han tycktes vara vid, efter omständigheterna, gott humör. Han log, när vi skämtade med honom. Roger Stolle (Cat Head Delta Blues & Folk Art) bad oss ta med Ensure (vitamin shake), då Roger misstänkte att han inte åt tillräckligt. Det här smakar bättre än Jack Daniels, hävdade vi, vilket inte T-Model alls höll med om. Miss Stella lade hans gitarr, en Peavey Razer electric guitar, i hans knä och peppade honom att försöka spela lite. Vi tyckte då, att han borde spela på en gitarr av fabrikatet Stella. Men, menade vi, han spelar väl på Miss Stella på andra sätt. Vilket T-Model hade kul åt. Att han ska kunna spela gitarr igen, är dock knappast troligt. Men T-Model har ju förvånat världen förr, så osvuret är bäst, när det gäller detta 92-åriga (?) fenomen. Stella tog fram en försvarlig bunt ”get well cards”, brev och penningförsändelser/bankgireringar, som vi fick titta igenom.

                   Den 20 juli kom Bob Corritores newsletter med den stora nyheten att en Chaz Geister arbetar med en dokumentärfilm om T-Model. Put a stamp on it: This is T-Model Ford will contain live performances, interviews, life on the road and at home, as well as commentary…” av diverse personer med relation till T-Model. Chaz är intresserad att få ta del av allt som har med T-Model att göra; kontakta info@putastamponit.com

. Arbetet med dokumentären kan följas på www.putastamponit.com

.

 

Vad som lockade mig till Mississippi denna gång var Bentonia Blues Festival. Det s k ”Bentonia school”-sättet att spela blues har satt det här lilla samhället på blueskartan genom främst Skip James och Jack Owens som utövare. Den siste (förmodligen) lokale musikern att spela den här stilen är Jimmy ”Duck” Holmes. Hans far drev juke joints och startade The Blue Front Café, som Jimmy sedan tog över. 1972 ordnade Jimmy en liten lokal bluesfest, som, med uppehåll vissa år, främst på senare år vuxit i omfattning, och i år var det alltså 40 år sedan starten. I dagarna två var det ”open mike” på Blue Front Café, för att dag 3 (lördag den 16/6) flytta evenemanget till Holmes´ ranch. Stekhett och ingen skugga stod att få på det stora öppna fältet, annat än vid en träddunge långt från scenen. Gott om försäljare av soul food och kalla förfriskningar. Kylväska och picnic är inte dumt att ha med sig.

                   Kl 13 började det officiella programmet med Bill Abel, countrybluesmannen från Duncan, MS, som vi sett på svenska festivaler. Två skickliga gäster plockade han upp på scenen; Libby Rae Watson och italienske munspelaren/sångaren Marco Pandolfi.  Det är inte lätt för musiker i sydstaterna, ”under radarn” så att säga, att slå igenom internationellt, eller ens nationellt. Nästa på scen, Terry ”Harmonica” Bean, är på frammarsch och har kanske möjlighet att bli ett namn – fast nej; han är nog för mycket ”down home”. Här på festivalen uppträdde han solo med gitarr och rack harmonica. Leif såg honom en kväll på Ground Zero med sitt band. Terry är alltid sevärd.

                   Allvarsam, stoisk, stolt: ”Jimmy Duck” Holmes svarade för en av festivalens höjdpunkter. ”Deep blues” för att dra en parallell till ”deep soul”. ”Heavy country blues” blev det när han plockade upp Bean och, på trummor, Lightnin´ Malcolm. Arlon ”Baby” Bell Band från Yazoo City gjorde sedan kanske sitt allra bästa, men räckte inte till i den här omgivningen. Efter detta mellanspel var det ”hill country blues”-time med den ledande företrädaren idag, Lightnin´ Malcolm, nu på gitarr med komp av en trummis jag inte kände igen. (Malcolm brukar kompas av någon ur Kimbrough- eller Burnsideklanerna.) Han har gått i lära hos Junior Kimbrough och R.L. Burnside, och ”can´t do no wrong”, som man brukar säga.

                   Sedan var det dags för Roosevelt Roberts Jr. Blues Band från Jackson. Roberts (bördig från Bentonia) är en sångare, basist och underhållare av det enklare slaget, men han sliter och jobbar och får igång publiken. Han har en duktig gitarrist i Wiley Irvin, så länge denne ger f-n i att spela synthgitarr i soullåtarna. Trycket ökade  när Roberts plockade upp sångerskan Val McKnight med tre lättklädda och rumpskakande danserskor. Koko Taylor-låtar och southern soul-favoriter avverkades i god fart och med gott humör. Ett kul inslag.

                   Efter detta utbrott verkade till en början även en driven entertainer som Super Chikan lite avslagen. Ingen fara dock när Clarksdales ledande artist efter Big Jack Johnsons död, och hans kvinnliga kompband The Fighting Cocks (LaLa, Pinky och en basist jag inte vet namnet på) successivt växlade upp. Chikan är mest känd för de märkligt designade gitarrer han bygger (och säljer. Han har f ö fått flera efterföljare.). T ex en fejkad gitarr fällde han upp locket på och den visade sig vara ett juvelskrin; ”to attract the women”.

                   Chikan och hans tjejer satte punkt för denna ”blues in the Mississippi night” (som vi fortsatte på The E&E House of Jazz & Blues i Jackson). Bentonia B F rekommendras varmt (bokstavligen) till alla som, liksom undertecknad, tycker att festivaler med 3-4-5 scener blir för mycket att springa mellan. Och är du musiker, så finns ju ”open mike” vid juke jointen. Knappt en moskit var det heller.

 

Roligaste kvällen? Det var nog på Red´s juke joint i Clarksdale – eller hur, Leif? Space Cowboy & The Blues Posse, ett lokalt band jag inte visste något om, spelade. Visserligen kunde vi inte hitta något utspejsat alls med Cowboy, och basisten ”Jabbo” var en högst alldaglig farbror - men gitarristen ”Kingfish”, 14 år, och ”Hollywood”, 12-13 år, på trummor – vilka lirare!! (Raushun ”Hollywood” Riley spelar trummor som 7-åring på en låt på Bill HOWL-N-MADD Perrys CD Jook joint jump utgiven 2007.) Kingfish är mycket duktig, men speciellt Hollywood charmade alla, när han trummade som en galning och sken som en sol, timmer efter timme. Jag tror aldrig jag sett en så lycklig musiker som Hollywood. En annan ung gitarrist med sällskap, Anthony ”Big A” Sharrod, firade sin födelsedag, och gick till slut efter löjligt mycket trugande upp och sjöng en låt. Men spela gitarr, det vägrade han. Däremot gick hans sambo Sharita (?) upp och sjöng (bra på lyset) Walking the dog med djuriska dansinslag.

 

Det hände saker på dagtid också, för en annan kul grej var när Bill ”HOWL-N-MADD” Perry, dottern Sharo Perry (keyboard) och gitarristen i Bills band, Frank Rimmer, gjorde ett par matinéspelningar för skolbarn (enbart svarta) i B.B. King Museum i Indianola en torsdag. Det var härligt att se musikerna agera tillsammans med barnen, som lyssnade, sjöng med, dansade och fick prova på Sharos keyboard. Bill och Sharo undervisar svarta skolbarn i att spela blues på Delta Blues Museum i Clarksdale. ”Kingfish” och ”Hollywood” är två f d elever.

 

En annan udda tillställning som jag hittade på en southern soul-sajt (http://southernsoulrnb.com/

) var Father´s Day Blues & Horse Show vid Bob Love´s stables i Jacksons utkanter. Från ”noon” enligt nätsajten där jag hittade evenemanget, men när vi kommer vid 13-tiden är det glest med folk. Hästtransporterna har just börjat anlända. Vi betalar in oss och går en liten sväng bland fallfärdiga stallar och många av hästarna ser väl magra ut; en vi ser har flera öppna sår. Vi beslutar oss för att återkomma när det blir musik och gör i stället en biltur norr om Jackson upp till Canton. Vid 5-tiden är vi tillbaks vid Bob Love´s stables. Där går hästkapplöpningarna mot sitt slut och så småningom blir det ”blues”, dvs southern soul. Ett band kompar Adrena och Mister Zay. Adrena såg jag i Meridian 2010. Hon är en helt ok sångerska som agerar bra och kör en Ms. Jody-influerad show, dvs tar upp en man på scenen, som hon ”sätter på”. Zay anses faktiskt vara en av de bättre yngre southern soul-sångarna med sina hits She only wants to see me on Friday (Mardi Gras Records 2003) och Hard times don´t always last. John Haley är en bra sångare med The E&E i Jackson som bas. Han sjunger till playback men har bra scennärvaro. The Love Doctor är mindre intressant, så vi åker efter en stund. Leif och jag var säkert två udda figurer, för vi såg inte en enda vit till där.

 

I Jackson bodde vi förstås på Poindexter Park Inn B&B (ppinn@yahoo.com

), som drivs av Marcia Bainer, som kan det mesta om bluesen i den här delen av Mississippi, förr och nu, och som är manager för soulsångerskan Dorothy Moore. Marcia berättade att hon via efterforskningar funnit att i Raymond, ett litet samhälle väster om Jackson, finns den excellente Memphisgitarristen och pianisten Richard ”Hacksaw” Harney begravd i ett skogsbryn (i själva verket en övergiven begravningsplats). I Raymond finns också en skivaffär, Little Big Store, med mängder av vinyl, enligt Marcia.

                   Sagt och gjort, en dag stack Leif och jag till Raymond. Skivaffären var stängd, den hade bara öppet vissa veckodagar. Marcia hade förklarat hur man hittade till graven, som låg inte långt från en öppen fångvårdsanstalt. Den skulle man ringa från en porttelefon vid grinden för vidare information. Naturligtvis missförstod jag informationen som gavs via telefonen. Så vi åkte in på fängelset (det var ju ett öppet sådant) och irrade omkring där en stund. Flera ”depity sheriffs” visste ”nada” om någon grav. En barsk sheriff tog till slut vårt ex av Living Blues (nr 219), där det stod om graven, med sig in i personalbyggnaden och efter en stunds väntan kom det ut en svart sheriff, som körde före oss till ”Hacksaws” grav, där en minnessten rests. Om någon tänker göra ett besök, så hör av er för vägbeskrivning.

 

Vi besökte även många andra bluesmusikers gravar; Robert Johnson förstås (den vid Little Zion M.B. Church vid Money Road norr om Greenwood), Charley Patton, Memphis Minnie, Robert Nighthawk, hans son Sam Carr, Sonny Boy (Rice Miller) Williamson, Ishmon Bracey, Elmore James och fler därtill. För att hitta till gravarna är boken Blues traveling: The holy sites of Delta blues ovärderlig. På internet finns förstås också mycket att hämta.

 

Från Malaco Records kan rapporteras att man nu byggt en ny kontorsdel, efter den som en tornado demolerade i april 2011. Där ingår ett ”safety room” med extra tjocka väggar, där personalen kan söka skydd för tornados. Inspelningsstudion utplånades också, och man är i full färd med att uppföra en ny studiobyggnad.

 

På legendariska – men förfallna – Farish Street i Jackson går det tyvärr mycket sakta med den pågående restaureringen av området. I alla fall kan vi rekommendera likaledes legendariska Peache´s Café, som har utmärkt ”soul food” (porkchops med yams och green lima beans – yum yum!) och är litet och hemtrevligt.

 

Om vi återvänder till Clarksdale, så är det ”spaghetti night” på måndagar på Bluesberry Café med musik av Sean ”Bad” Apple, som växlar mellan ”hill country blues” och deltablues. Oftast är han one-man-band, där olika gäster hoppar in. För kvällen spelar han bara gitarr och kompas på trummor av en 21-årig musikstuderande norrifrån, Aaron Frazer, som är i Clarksdale för ett studentarbete om blues och som träffat Sean dagen innan. Inhopp görs av en 14-årig munspelare, unge svarte coming gitarristen Omar Gordon, och duktige munspelaren Steve Kolbus. Ägaren till baren, Art Crivaro, sätter sig också ibland vid congatrummorna. Jag hade via email gjort upp med Sean att köpa ett gäng av hans bands, All Night Long Blues Band, nya CD till Smokestack. Så när all publik gått och vi gör upp affären, vill Sean spela några låtar till för mig. Det blir den ena låten efter den andra, och nu är det ”på riktigt”, utan det nojs och larvande med publik och medspelare, som tyvärr dominerat tidigare under kvällen. Det här är riktigt jäkla bra – liksom skivan är. Aaron plockar fram en banjo och gör solo en känslofylld intensiv tolkning av Etta James´ klassiker I´d rather go blind. Det här ”after hours”-setet bland det bästa på resan!

 

Vill man blicka tillbaka på blueshistorien finns det muséer att besöka. Märkligt att det finns så många föremål bevarade och skänkta till det allmänna. I Memphis är förstås Staxmuséet ett måste. Montrarna och videofilmerna där tar aldrig slut. På slutet kan man lyssna på en mängd låtar i en slags jukebox också; Ollie & The Nightingales, The Soul Children, Albert King... The B.B. King Museum i Indianola är inte lika stort, men även det imponerande. Det är också ofta konserter där. The Delta Blues Museum i Clarksdale är förstås också ett måste. Om ni undrar varför Charlie Musselwhite har så stort utrymme, så beror det förstås på att han donerat stora summor pengar.

        Highway 61 Blues Museum i Leland är litet och trevligt, och undrar ni i receptionen om Pat Thomas (son till musikern och skulptören James ”Son” Thomas) vill komma dit, så ringer de efter honom, och strax kommer han och lirar några låtar. Glöm inte ge dricks (som överallt annars i USA).

        I Crystal Springs finns ett litet museum som drivs av The Robert Johnson Foundation, bakom vilken står efterlevande till Robert Johnson. Grand daughter Teresa Johnson är en mycket trevlig ciceron. Kolla öppettider bara.

        Helena, Arkansas, är blueslegend. Där finns det mycket sevärda The Delta Cultural Center, 41 Cherry Street. Här finns instrument från 1940-talet, när Sonny Boy Williamson och Peck Curtis hölls här. Härifrån sänder ”Sunshine” Sonny Payne måndag-fredag 11.15-11.45 King Biscuit Time (AM 1360). Sonny tar gärna emot gäster i sin live broadcast. I en annan byggnad närmare ”the levee” på 95 Missouri Street finns en filial till The Delta Cultural Center som visar folkliv och historia.

        Greenwood Blues Heritage Museum hann vi inte med att besöka.

        Greenville har inget museum – Leland ligger ju bara någon mil bort – men de har en ”walk of fame” på trottoaren (well, ”the sidewalk” låter bättre) till Walnut Street nere i ”the historic downtown” vid flodvallen. Där finns en rad minnesplattor över musiker från området, som t ex Sam Chatmon, Little Milton, Eden Brent och Mickey Rogers.

 

Det brukar kunna bli en eller annan ”Sunday service” i någon kyrka också under mina resor. Jag måste erkänna, att jag inte känner mig helt bekväm i dessa sammanhang; jag är inte troende, och under vissa ceremoniella procedurer blir man väl mycket exotisk betraktare. Men alla i dessa församlingar är ju så fantastiskt vänliga och de förstår nog att man (åtminstone jag) är där för musiken. Om man gärna vill till en gospelgudstjänst, men inte har jättekoll vart man ska bege sig, så är det enklaste, om man är i Memphis, att ta sig till Al Greens kyrka Full Gospel Tabernacle, 787 Hale Road. Där är gott om turister, och musiken är bra, när ljudet inte är för högt.

        Den här resan kontaktade vi Reverend John Wilkins, son till blues- och gospellegenden Rev. Robert Wilkins, som bor i Memphis, men är pastor i The Hunter´s Chapel M.B. Church, 1654 Hunter Chapel Road, öster om Como. Kören var på plats, men de ordinarie musikerna hade förfall, så det musikaliska blev lite avslaget denna gång. Dessutom spelade inte Rev. Wilkins pga vissa hälsoproblem. Hans bluesiga gospel kan man annars höra på CDn You can´t hurry God på Big Legal Mess Records. The Hunter´s Chapel Church har haft flera prominenta bluesmän i församlingen som Fred & Annie Mae McDowell, Otha Turner och Napoleon Strickland.

 

Well, något måste man ju klaga på. I första hand den sanslöst höga ljudnivån på många musikställen. T ex upplevde jag det som att ljudet var högre nu än tidigare på det populära bluesjammet på måndagar i Hal & Mal´s i Jackson. Tunt med besökare var det också här och där. Bottennoteringen var när Leif och jag var enda gäster en hel kväll, med undantag av ett par vänner till musikerna, när vi såg Eddie Cotton Blues Band på en restaurant utanför Jackson.

 

Mycket trevligt boende hade vi som sagt i Jackson. Ävenså i Clarksdale på Riverside Hotel, 615 Sunflower Avenue. Frank ”just call me Rat” Ratliff med familj har drivit hotellet i många år. Numera är det dottern ”Zee” som basar för rörelsen. Rats mor Z.L. ”Lee” Hill hyrde byggnaden från 1944 för att bedriva pensionat där. Det är en genuin gammal byggnad; på 1930-talet sjukhus för den svarta befolkningen. (Bessie Smith avled i rum nr 2 1937 efter en bilolycka.) Ike Turner bodde senare i rum nr 7 och skrev där, enligt legenden, låten Rocket 88. Toalett/dusch finns ute i korridoren, men det går det också. Centralt beläget med gångavstånd till bluesbarer, till skillnad från det ävenledes enormt populära Shack Up Inn (i flera sammanhang utsett som ett av USA:s häftigaste – av vissa det allra häftigaste – ställen att bo på), som ligger en bit utanför Clarksdale.

 

Tommy Löfgren

 


Vad kan vara roligare än att spela trummor?
Raushun ”Hollywood” Riley på Red´s. Foto: Leif G.


Terry ”Harmonica” Bean. Stor intervju med honom
i senaste numret av Living Blues (nr 220). Foto: Leif G.


The Hunter´s Chapel M.B. Church. Reverend John Wilkins
och kören sjunger. Travis Hullette spelar gitarr. Foto: Leif G.


Tutwiler. Sonny Boy Williamson II:s (Rice Miller)
grav i fonden. Foto: Leif G.


Sheriffen som tog oss till Richard ”Hacksaw” Harneys grav.
Oj vad jag grämer mig, att jag inte bad honom sätta på mig handklovar, när Leif plåtade!


Bill HOWL-N-MADD Perry, Sharo Terry och Frank Tanner
spelar för skolbarn på B.B. King Museum. Foto: Leif G.


Soulsångerskan Dorothy Moore och Leif Gäverth
var åskådare vid Bentonia Blues Fest. Foto: Tommy L.


Jimmy ”Duck” Holmes är arrangör för Bentonia Blues Festival
och spelar också. I bakgrunden Lightnin´ Malcolm. Foto: Leif G.


”Vicious” Val McKnight med dansare på Bentonia Blues Fest. Foto: Leif G.


Super Chikan och La La. Foto: Leif G.


Pat Thomas, Highway 61 Museum, Leland. Foto: Tommy L.


T-Model Ford och Miss Stella. Foto: Tommy L.


Arlon ”Baby” Bell och Calvin Alexander från Belzoni
spelar på Blue Front Café, Bentonia. Foto: Tommy L.


Father´s Day Blues & Horse Show, Jackson. Foto: Tommy L.


Get up and boogie! Hal & Mal´s, Jackson, MS. Foto: Tommy L.